Rökning kraschar biståndstagares ekonomi

En handläggare av ekonomiskt bistånd på en socialförvaltning deltog i en av mina utbildningar i motiverande samtal (MI). Eftersom rökning är mitt expertområde var ett av exemplen som användes att motivera klienter till rökstopp. Jag frågade handläggaren om hon brukade ta upp rökningen med klienter som söker ekonomiskt bistånd, och hon svarade ”Nej det gör vi aldrig”. ”Inte? Vad pratar ni om då”, frågade jag som var total novis. ”Ja, vi kan till exempel prata om hur man kan spara på elen”, svarade hon.

Jag kände mig skakad. Hur kan man sitta och prata om att spara på elen men inte ta upp rökningen med en person som röker upp kanske 18 000 kronor om året? Det är vad det kostar att röka ett paket om dagen och många röker två-tre paket per dag, till en kostnad av 36 000-54 000 kronor per år eller 3 000-4 500 per månad. Samtidigt ökar daglig rökning risken att få 58 olika sjukdomar som sätter ner livskvaliteten och förkortar livet med i genomsnitt  tio år. Det är också svårare att få jobb om man röker i dag eftersom arbetsgivare vet att rökare är sjukare och tar mer pauser, vilket gör det dyrare att ha rökare anställda.

Handläggaren bestämde sig för att prova att ta upp rökningen med klienter och vid nästa utbildningstillfälle frågade jag hur det hade gått. Hon berättade att hon hade haft ett motiverande samtal om rökningen med en man, och att samtalet gick bra även om klienten kanske inte verkade så väldigt intresserad av att sluta. Men när han skulle gå vände han sig om i dörren och sa ”man kanske skulle sluta röka, då behövde man ju inte gå här hos dig.”

Nu har jag träffat fler biståndshandläggare. Samtliga säger att de aldrig tar upp frågan om rökning. En rökare måste ju tycka att det är väldigt konstigt. Hur ska klienten tolka det? Klienten kanske tänker att i handläggarens ögon är han eller hon ett så hopplöst fall så det inte är lönt att ta upp frågan om att sluta röka. Personen skulle ändå inte klara att sluta och det är en ändå inte är så noga med den här personen som det är med andra människor.

Utgifter för cigaretter och snus ingår inte i normen för skälig levnadsnivå som man kan få ekonomiskt bistånd för att uppnå. Det betyder i praktiken att den som är beroende av ekonomiskt bistånd och av tobak tvingas köpa tobak för pengar som beviljats för andra ändamål. För att kunna tillfredsställa sitt tobaksberoende avstår man då från annat, som bedömts som nödvändigt för att ha en skälig levnadsnivå, som kläder, mediciner och till och med mat. Ibland kan det även finnas barn som drabbas av situationen.

Samtidigt är det så att de flesta som röker vill sluta (70 procent), och det gäller även de socialt utsatta. Väldigt många vill också ha hjälp att sluta (30 procent). Vad vore då mer naturligt än att ta upp frågan om vad rökningen kostar i ett samtal om ekonomiskt stöd, ha ett kort motiverande samtal om att sluta, och sedan hänvisa till tobaksavvänjare på vård- och hälsocentraler? Ett sådant samtal är för många det som gör att de kan ta steget att sluta eller ta emot stöd för att sluta. Enligt WHO:s tobakskonvention, som Sverige har ratificerat, har alla människor rätt att få information om rökningens skadeverkningar och lättillgänglig hjälp att sluta. De socialt mest utsatta människorna har vi svårt att nå med tobaksavvänjning, bland annat för att de är underrepresenterade i primärvården och överrepresenterade på akuten.

Under 2014 kommer många kommuner att erbjudas en kostnadsfri utbildning i kort motiverande samtal om tobak genom länsstyrelsernas ANDT-samordnare i samarbete med Psykologer mot Tobak. Kontakta gärna länssamordnaren och anmäl ditt intresse. Det går också bra att kontakta undertecknad direkt.

Barbro Holm Ivarsson, ordförande Psykologer mot Tobak