Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Äldreomsorg

Lita inte på Socialstyrelsens betyg på äldreomsorgen

Att äldreboendet Koppargården gavs högsta betyg i Socialstyrelsens utvärdering av äldreomsorgen visar att den är behäftad med stora brister. Äldreguiden innehåller uppgifter som inte säger någonting om hur bra eller dålig äldreomsorgen är i olika kommuner och blir därmed meningslös.

Publicerad: 19 januari 2012, 06:30

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

Kvalitet

På Socialstyrelsens hemsida presenteras den så kallade Äldreguiden som ”ett verktyg för att jämföra äldreboenden, korttidsboenden, hemtjänst”. Guiden är tänkt att fungera som en slags konsumentvägledning till potentiella brukare och deras anhöriga och myndigheten tillägger därför: ”Du kan jämföra hur bra de är på olika områden.” För att underlätta läsarens orientering tillämpas en femgradig poängskala. Det krävs emellertid en lite mer initierad bedömare för att förstå att de uppgifter som presenteras inte säger någonting om kvalitet överhuvudtaget eller hur god eller dålig den är. När Socialstyrelsen delar ut sina poäng beror det enbart på en matematisk operation, om det motsvarar ett högt eller lågt värde bland erhållna värden. Några säkerställda samband mellan de uppgifter som myndigheten samlat in och dess värde som indikator på kvalitet finns inte.

Samma modell tillämpas även i de så kallade öppna jämförelserna, som Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting gemensamt publicerar. Här ersätts dock poängutdelningen av en färgmarkör. När värdet ligger högt presenteras det i gröna fält, när det ligger lågt i röda fält. Mer konkret innebär denna pedagogiska ambition att det exempelvis är tillräckligt om 38 procent i en viss verksamhet är mycket nöjda med möjligheterna till utevistelse för att verksamheten ska få gröna siffror. Medan det krävs att minst omkring 80 procent ger samma svar ifråga om bemötande för gröna siffror. Eller för att få 5 poäng enligt Äldreguidens modell.

Det betyg som delas ut anpassar sig alltså helt till de värden som erhållits. Med denna modell spelar det ingen roll att det knappast framstår som ett lysande resultat att en minoritet är mycket nöjda med möjligheterna till utevistelse. Eftersom det för närvarande är vad som optimalt förefaller kunna uppnås får det bästa betyg i denna förenklade kvalitetsbeskrivning. Att sedan ingen heller egentligen svarat på om de är mycket nöjda eller ej, utan istället med en odefinierad siffra 8-10, som sedan godtyckligt översatts till betyget ”mycket nöjd”, gör inte saken bättre.

Listan kan göras lång över alla omständigheter som medför en mängd reservationer kring uppgifternas tillförlitlighet och även jämförbarhet: Merparten uppgifter baserar sig på berörda verksamheters självrapportering, brukarnas uppfattningar samlas in med högst varierande urval och medverkan, svar förmedlas i hög grad av anhöriga med mera. Skillnader mellan olika verksamheter kan därmed bero på hur uppgifterna samlats in eller på skillnader i förutsättningar mellan olika verksamheter . Ändå tillåter man sig att från den centrala myndigheten inom området presentera resultatet i förenklade jämförelsetabeller som dessutom är försedda med tydligt värderande poäng eller signalfärger.

Det förefaller som om Socialstyrelsens har egna insikter om uppgifternas otillräcklighet, men att de har fått ge efter för vad som förefaller vara den nuvarande äldreministerns förhoppning i att allt ska kunna mätas och kontrolleras via myndigheter som Socialstyrelsen. Tecken på denna insikt finns bland annat på mindre framskjuten plats i presentationen av Äldreguiden. Här skriver Socialstyrelsen att ”även om en verksamhet eller en kommun har bra omdömen i Äldreguiden kan det finnas brister. Uppgifterna beskriver inte allt som kan vara viktigt att veta, och goda omdömen på ett kvalitetsområde är ingen garanti för bra vård och omsorg.” Men varför i hela friden ägnar man sig då åt att dela ut poäng och använda signalfärger?

Det som måhända är mer än allvarligt med Socialstyrelsens Äldreguide och de förenklade jämförelsetabellerna är att de statuerar exempel för den lokala nivån kring hur kvaliteten ska kunna följas. Detta görs samtidigt som myndigheten själv har insikt om att det faktiskt inte finns några säkerställda samband mellan verklig kvalitet och de uppgifter som presenteras. Eller med myndighetens egna ord ”goda omdömen på ett kvalitetsområde är ingen garanti för bra vård och omsorg.”

Ytterligare en effekt, som tycks vara mer ouppmärksammad, är att statens agerande i praktiken fråntar den lokala nivån ansvar och initiativ för uppföljning och utvärdering . Med den centrala nivåns klåfingrighet ner på lokal detaljnivå och betydande uppgiftslämnarbörda, både för verksamheter och brukare, har uppföljningen av kvalitet inom äldreomsorgen i hög grad förvandlats till ett statligt projekt. Med det har samtidigt utrymmet beskurits för lokala initiativ och lokalt ansvarstagande och en anpassning skett till en statligt regisserad och genomförd uppföljning.

Att staten följer utvecklingen på mer övergripande nivå är något som den bör göra. Mer diskutabelt är dock ambitioner som utsträckt sig till att försöka betygssätta kvalitet i varje litet boende eller hemtjänstdistrikt. Har staten inte i detta gått långt över gränsen för vad som är ett statligt ansvar? Dessutom långt över gränsen för vad som faktiskt är metodmässigt möjligt att genomföra? Det handlar inte bara om att Socialstyrelsens Äldreguide inte mäter allt. Frågor kan också ställas om det räcker med att mäta. Alldeles uppenbart är ju att mätningarna förefaller missa en hel del av betydelse för kvaliteten i verksamheten. Den insikten finns ju redan hos ansvariga, men har inte föranlett någon kursändring.

Hur kunde Koppargården passera med högsta betyg? Risken finns att den inslagna vägen också i framtiden kommer att bjuda på fler självmål. Staten har tagit på sig ett ansvar som i första hand, enligt gällande lagstiftning, ska tas av den lokala nivån. Med det kommer staten också att kunna ställas till svars. Sannolikt är att fler haverier kommer passera detta försök innan insikten kommer att det är dags att avveckla initiativ som Äldreguiden – för vem ska egentligen ha nytta av den? Finns något empiriskt stöd för att den de facto gynnar kvalitetsutveckling eller är funktionell som konsumentupplysning? Då Socialstyrelsen hyllar en evidensbaserad praktik förefaller det vara en rimlig fråga.

Bo Engström, Utredningskonsult

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

Kvalitet

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev