Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Äldreomsorg

Hur räknar egentligen statsmakten?

Samtidigt som kommunerna förväntas erbjuda ensamkommande ett bra och tryggt boende för 1 350 kronor per dygn tar staten ut det mångdubbla i avgift för sina SIS-hem. Visst, behoven skiljer sig åt men inte så mycket att det motiverar skillnaden i vårdavgifter.

Publicerad: 12 mars 2018, 13:58

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

När staten tar betalt för SIS-hem blir det dyrt, men när det betalar för HBV-hem hamnar summan betydligt lägre.


Ämnen i artikeln:

OmsorgStatenKommuner

Det är svårt att inte bli upprörd över de vårdavgifter som staten tar ut när kommuner placerar barn på SIS-boenden med stöd av 3 § LVU.  Kostnaden varierar mellan 4.700 och 12.600 kronor per dygn. Per år motsvarar det mellan 1,7 miljoner och 4,6 miljoner kronor.  Och ja, du läste rätt, fyra komma sex miljoner kronor! Värt att notera är också att det är minimikostnaden – fler kostnader kan tillkomma.

En kommun i Skellefteås storlek klarar inte mer än någon enstaka placering på SIS-boenden utan att gå under, så hög är vårdavgiften.

Det går att se vårdavgifterna till SIS-boenden ur flera perspektiv. Jämfört med de ersättningar kommunerna får för att ta emot ensamkommande flyktingbarn som behöver HVB- boenden är SIS-avgifterna skyhöga. Vi i kommunerna får 1 350 kr per dygn. Hur staten kan räkna så olika tangerar det obegripliga.

Självklart, säger då vän av ordning, det är skillnad på att ta emot ensamkommande flyktingbarn och barn omhändertagna enligt LVU. Och visst, det är en väsentlig skillnad. Men ensamkommande har andra behov av insatser, och även då personalbemanning. Framförallt får HVB-hem som ska klara av att möta de ensamkommande barnens behov av trygghet inte vara för stora.

Vår erfarenhet i Skellefteå (vi har tagit emot ensamkommande flyktingbarn i 30 år) är att boenden med åtta barn är lämpligt. Men för att få ihop ekonomin måste vi ha tolv platser på våra boenden, och då med samma personalstyrka som om vi hade åtta barn. Var finns barnperspektivet i detta?

Ett annat perspektiv är rätten till jämlik vård och behandling. Kommuner i Skellefteås storlek, vi har drygt 72.000 invånare, klarar ekonomiskt någon enstaka placering på SIS-hem.  För en stor majoritet av Västerbottens kommuner, med invånarantal på mellan 2.500 och 5.000 invånare  blir effekterna på budgeten så stora att det helt enkelt inte är ekonomiskt möjligt att placera barn på dyra SIS institutioner. Vad händer då med den jämlika vård och behandling som det pratas så mycket och så ofta om?

Finns det någon lösning? Ja, det finns lösningar, och de är ganska enkla.

Ge kommunerna 2.000 kronor per dygn och barn. Vi får då förutsättningar för att skapa bra HVB -hem med max åtta barn i varje boende.

Även när det gäller jämlik vård finns det en enkel lösning. Fördela kostnaderna till SIS på samma sätt som staten fördelar bidragen då det gäller ”Insatser inom psykisk hälsa”. Där får Stockholms kommun  32.878.683 kronor och Bjurholm få 84.971 kronor.

Pär Åhden, avdelningschef IFO, Skellefteå

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

OmsorgStatenKommuner

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News