Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Äldreomsorg

Hur lång tid får ett toalettbesök ta?

I Malmö får en funktionshindrad sitta i hela 15 minuter på toaletten, medan man får nöja sig med runt fem i Haparanda. En assistansberättigads liv har blivit en kamp mot klockan. Det är dags att sluta utreda och istället tillämpa LSS som det var tänkt.

Publicerad: 19 juni 2013, 13:16

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

FunktionsnedsättningLSS

De flesta av oss lever i villfarelsen att folk med funktionshinder med automatik får den hjälp de behöver för att klara sig igenom vardagen och leva ett så självständigt och utvecklande liv som möjligt. Det sistnämnda var just målsättningen med LSS-lagen som antogs för snart 20 år sedan. Att så många funktionshindrade som möjligt skulle garanteras den hjälp de behöver för att leva ett så normalt liv som möjligt istället för att som tidigare ha institutionalisering som det enda egentliga alternativet.

Insatsen personlig assistans har blivit hårt kritiserad och ifrågasatt under åren som gått och har mer eller mindre varit under konstant utredning sedan 2004. Inte minst blir detta tydligt när man läser nyheten i DN (6/2 2013) där det konstateras att mer än hälften av de som söker personlig assistans får avslag. En trend som ökat tydligt under de senaste åren.

Praxis för tillämpningen av rätten till personlig assistans genomgick en dramatisk förändring för fyra år sedan (RÅ 2009:57) och bedömningen handlar nu allt mer om en märklig sifferexercis med minuter och sekunder än om den enskildes faktiska behov. De som söker assistans blir bedömda utifrån hur lång tid de tar på sig på toaletten. Om de bara behöver hjälp med delar av besöket så räknas och ersätts bara de delarna. Kan man hjälpligt föra en sked eller gaffel till munnen, tugga och svälja själv är risken stor att man inte får assistanshjälp för att klara av att få i sig en måltid. Detta trots att man inte klarar något annat än just att få en liten bit mat på ett bestick. Hjälp med att ta på ytterkläder räknas inte, det är inte privat och integritetskänsligt. Ett funktionshindrat barn kan få nöja sig med 60 minuters lek och socialt umgänge per vecka, för det tycker Försäkringskassan räcker. Det är 8,5 minuter om dagen.

Alla moment, stora som små, mäts tidsmässigt och den totala tiden bestämmer om du verkligen behöver hjälp och i så fall hur mycket. Klarar du av att raka halva ansiktet själv får du bara assistanstid för den andra halvan. Inte nog med att den person som söker assistanshjälp behöver få sin vardag och alla, för de flesta, självklara vardagliga behov klockade med tidtagarur – de måste dessutom gå igenom denna process vartannat år för att få behålla hjälpen de fått beviljad.

LSS har, trots fantastiska och nödvändiga intentioner, blivit mer av en sifferexercis för politiker och tjänstemän än en nödvändig samhällsfunktion för en av våra allra mest utsatta och behövande grupper. Politikerna kräver minskade kostnader och tjänstemännen agerar slagkraftigt genom att göra det som ligger närmast till hands – minska antalet assistanstimmar och sänka timkostnaden.

I bedömningen tittar man inte längre på det totala behovet en funktionshindrad har, utan på delmoment och hur lång tid delmomentet tar. Utifrån detta beräknas det, på sekund och minutnivå, hur mycket assistans som eventuellt beviljas. Som en klok domare i överrätt en gång lär ha sagt “skulle vi tillämpa samma synsätt som för beräkningen av assistans när vi avlönar spärrvakterna i tunnelbanan skulle spärrvakterna bara få betalt när någon går genom spärren”. Fullständigt orimligt!

Självklart är jag inte emot att Försäkringskassan gör noggranna bedömningar innan de beviljar assistans, det ska de göra. Men utgångspunkten måste alltid och i alla lägen vara det faktiska behovet utifrån den enskildes verklighet. Och till syvende och sist är detta något som vare sig kan eller bör reduceras till något så futtigt som timmar, minuter och sekunder. Det borde även Försäkringskassan förstå.

I den ovan nämnda artikeln i DN kan vi läsa hur Therese Karlberg, verksamhetsområdeschef för funktionshinder på Försäkringskassan, hävdar att det råder en större rättssäkerhet i dag då besluten blivit mer likformiga över landet. Även om jag inte delar den uppfattningen och även om jag tror att Karlberg talar mot bättre vetande så är likformighet baserad på en havererad tillämpning inget att ha.

Allt fler får sin assistans ifrågasatt och indragen. Det blir svårare och svårare att få rätt till assistans. Det är nu snarare regel än undantag att den enskilde måste anlita jurister för att över huvudtaget ha en chans att få rätt till denna livsavgörande insats. De som har det svårast har fått det sämre och det har hittills kunnat ske med politikernas tysta godkännande. Så kan vi inte ha det! Omsorgen och skyddet för de svagaste i vårt samhälle är något som angår oss alla. Det är därför hög tid att politikerna tar ett gemensamt ansvar för att säkerställa att nödvändiga lagstiftningsåtgärder vidtas så fort som möjligt för att komma till rätta med den tillämpning som allt sedan 2009 underminerar och motverkar syftet med den rättighetslagstiftning som garanterar insatsen personlig assistans.

Tillämpa LSS som det var tänkt! Vi kan inte vänta!

Björn Modén, vd Lystra personlig assistans

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

FunktionsnedsättningLSS

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News