Besparingar i LSS ger ökade sjukskrivningskostnader

Åsa Regnérs besked i DN Debatt 2016-11-28 att lagstifta om en längre period för det förhöjda timbeloppet är bra, men hennes förklaringar kring regleringsbrevet till Försäkringskassan lugnar oss inte.

LSS-reformen fokuserar på rätten till goda levnadsvillkor och ett självständigt liv för personer med funktionsnedsättning. Som det ser ut i dag är det de anhöriga som i allt större utsträckning uppfyller denna rätt. I sitt inlägg i DN försöker Åsa Regnér förtydliga formuleringen i regeringens regleringsbrev till Försäkringskassan för 2016 att myndigheten ska bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar.

Hon skriver att det aldrig varit fråga om att minska antalet timmar för personer som har rätt till dem, utan att medel ska användas såsom det var avsett samt att arbetet för likvärdighet, rättssäkerhet och en hållbar timutveckling är fortsatt högt prioriterat av regeringen. Vi anser att det fortfarande är otydligt, otillräckligt och en omformulering av samma sak. Assistansersättningen anses vara för dyr.

Samtidigt har en rad domar slagit sönder assistansreformens grundidé och definierat delar av insatserna som ”egenvård” som ”någon annan” ska ansvara för och vissa behov tillgodoses enbart för vissa diagnosgrupper. Kognitiva funktionsnedsättningar ger inte längre rätt till insatser. Effekterna blir att de anhöriga tvingas ta över. Anhöriga behöver inte ytterligare vårdåtaganden, deras kvot av vårdåtagande är fylld.

Forskning visar att ungefär 25 procent av alla anhöriga utvecklar egen sjukdom. Exempelvis insjuknar anhöriga till cancerpatienter som inte själva får stöd, inom ett år. Amerikansk forskning visar att den stress anhöriga till sjuka barn utsätts för är jämförbar med att leva i en krigszon. Att som anhörig ge vård och omsorg ska vara ett frivilligt åtagande och ett komplement till offentliga insatser.

I praktiken är dock offentliga insatser ett komplement till de anhörigas omsorgsgivande. Det framgår av Riksrevisionens rapport 2014:9, Stödet till anhöriga omsorgsgivare. Anhöriga uttrycker ofta känslor av ensamhet, begränsad frihet och existentiell oro, både för egen del och för den närstående. En återkommande fråga är – ”Vad händer när jag inte orkar eller när jag dör?” När sjukvården, hemtjänsten, vårdcentralen, Försäkringskassa, arbetsförmedling, socialtjänst, färdtjänst et cetera inte kommunicerar får den anhöriga koordinera. Riksrevisionen har konstaterat att många anhöriga upplever att en av de tyngsta bördorna är den samordnande och koordinerande rollen.

Vilka insatser som behövs går till stor del att förutse. Genom att erbjuda en väl fungerande samordning kan stöd erbjudas på ett mer kostnadseffektivt och mänskligt sätt. När varje individ är utlämnad till sin egen förmåga att orientera sig mellan systemen uppstår ofta missförstånd och enskilda hamnar mellan stolar.

Vi kan inte bara räkna på kostnaderna i de enskilda stuprören. Kostnadsbesparingar i LSS ger kostnadsökningar i andra stuprör. Se istället över den totala kostnadsbilden och rädda anhöriga från att gå under.

Maria Lundqvist-Brömster, förbundsordförande Hjärnskadeförbundet Hjärnkraft

Ann Hellströmmer, ledamot, ansvarig för anhörigfrågor, Hjärnskadeförbundet Hjärnkraft