Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Äldreomsorg

Assistansbolag och brukare måste ta ansvar för LSS

Regeringens utredare har nu presenterat sitt förslag om hur den framtida ekonomiska ersättningen för personlig assistans ska se ut. Förslaget vilar på dåligt underbyggda slutsatser, men visar också behovet av att både assistansbolagen och de assistansberättigade nu tar ett gemensamt ansvar för LSS-reformen. Assistansbolag som bara har vinsten som drivkraft har inget i branschen att göra, skriver Daniel Lindkvist på Lystra personlig assistans.

Publicerad: 24 februari 2014, 14:24

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

FunktionsnedsättningLSS

Agneta Rönns utredning om hur utformningen av assistansersättningens schablonbelopp ska se ut har nu presenterats. Utredningen är ännu ett i raden av slag mot de funktionsnedsatta i behov av personlig assistans.

En av slutsatserna Agneta Rönn dragit är att schablonersättningen (280 kronor 2014) är för hög. 2013 var den 275 kronor per timme men borde då, enligt utredaren, varit 253 kronor per timme. Till stöd för detta ligger bland annat en alltför hög vinstmarginal bland assistansanordnarna.

Assistansbolag har de senaste åren varit utsatta för kritik. Det ska påpekas att den inte sällan varit befogad. Stora vinstuttag har blandats med rubriker om fusk och kriminalitet. Branschen har fått ett något skamfilat rykte och de många bolag som driver och vill driva en bra och kvalitativ verksamhet får också vara med och bära en kollektiv skuld för andras handlingar.

På samma sätt dras slutsatsen att schablonen då kan sänkas med cirka 20 kronor, eftersom många bolag har en alltför hög vinstmarginal. Den slutsatsen är dock dåligt underbyggd och det saknas en rimlig konsekvensanalys av vad det skulle innebära, men låt mig lyfta fram några basala konsekvenser:

* Sedan den 1 januari 2011 krävs tillstånd för att få anordna personlig assistans enligt 9 § 2 LSS och med tillståndsplikten kom också höjda krav på sättet man arbetar med kvalitet, kompetensutveckling med mera. Det är bra och nödvändigt men också en investering. Att följa Agneta Rönns förslag skulle innebära att färre och mindre satsningar på ökad kvalitet och utbildningar för assistenter.

* Yrket personlig assistent har inte den status det förtjänar i dag. Yrket är svårt och komplext och oaktat hur bra rutiner, policies och kvalitetsarbete ett assistansbolag har är det inget värt om inte de personliga assistenterna gör ett bra jobb i slutändan. Att säga att schablonen borde ha varit 253 kronor är också att säga att det arbete du gör som personlig assistent är värt mindre än i princip alla serviceyrken. Assistansbolag måste också ges möjlighet att belöna gott arbete med en positiv löneutveckling annars kommer man inte att vilja stanna i yrket.

* Rätten och möjligheten att leva som andra, att som funktionsnedsatt leva ett självständigt liv kommer tvivelsutan att begränsas. Resor är exempelvis en stor kostnad som redan i dag måste planeras ekonomiskt med lång framförhållning tillsammans med assistansanordnaren. Med ännu snävare marginaler minskar givetvis även svängrummet för spontanitet hos den assistansberättigade och självständigheten begränsas.

Det finns fler aspekter att peka på som visar det olyckliga i ett sådant här förslag som i slutändan drabbar assistansbehövande och assistenter hårdare än någon annan. Men vad är då vägen framåt? Det finns inga enkla svar på den frågan, det är vi alla medvetna om. Hur LSS-reformen och dess ekonomiska framtid ska se ut har vridits och vänts på i flera år och Agneta Rönns utredning är definitivt inte slutpunkten för det. Jag tror att en god början, och något vi kan börja med redan i dag, är att varje individ tar ett större ansvar för reformen och inte bara pratar om utan också agerar som att vi vill att den bevaras i den form den var tänkt från början.

Lättare sagt än gjort? Kanske, men nog också ett måste. Tillsammans, assistansbolag och assistansberättigade, bär vi ett gemensamt ansvar för att skapa förutsättningar för en hållbar framtid för LSS.

Assistansanordnare måste se och ta ansvar för sin del och tänka efter innan man beslutar om vinstutdelningar i mångmiljonklassen. Ett argument för vinster i välfärden är att stimulera företagande och öka valfriheten för den enskilde med målet att få en höjd kvalitet. Jag tror att de assistansanordnare som arbetar för att höja kvalitetsnormen och som är genuint intresserade inte bara av den egna ekonomiska vinningen utan också av att skapa någonting bra, att bedriva en assistansverksamhet som ökar den enskildes livskvalitet också tar sunda beslut när det kommer till vad vinster ska användas till.

Vi på Lystra personlig assistans har inga vinstutdelningar överhuvudtaget utan ska låta vinsten användas för att utveckla företaget vidare och säkra att vi kan fortsätta vara en trygg assistansanordnare och arbetsgivare för våra kunder och anställda. Andra kan gå i samma spår, om inte helt utan vinstutdelningar så åtminstone på skäliga nivåer. Det måste vi kunna kräva av oss själva. Kan man inte det, och är själva utdelningen av de pengar som skulle kunna användas för att skapa ett bättre liv för personer med funktionsnedsättning den enda drivkraften, då ifrågasätter jag starkt om det är just i den här branschen man ska verka.

Assistansanordnarnas ansvar är stort men det är även varje enskild assistansberättigads. Det räcker inte att prata och tycka om höga vinstuttag, om fusk, överutnyttjande eller tveksam eller direkt felaktig användning av assistansersättningen. Varje enskild person som omfattas av 9 § 2 LSS har ett direkt ansvar för att den ska få finnas kvar under värdiga former. De absolut flesta tar delvis ett ansvar i dag genom att redovisa verkställd tid korrekt och undvika övertramp och gråzoner vid nyttjande av assistansomkostnader. Men det räcker inte. Man måste aktivt välja och kanske framförallt - välja bort. På samma sätt som vi uppmanas att välja ekologiskt, rättvise- och fairtrademärkta livsmedel bör det också uppmanas att välja assistans som bedrivs på ett sätt som är hållbart inte bara i dag och i morgon utan om 5, 10 och 20 år. Liksom i klimat- och miljöfrågorna handlar det om att göra ett aktivt val. Det räcker inte att tycka att det är bra med assistansbolag som inte gör några vinstutdelningar men sedan välja ett som plockar ut miljoner årligen, på samma sätt som det inte räcker att tycka att fairtrademärkta kläder är bra men sedan köpa sådana som jag vet är tillverkade av barnarbetare. Det räcker inte. Allas vårt ansvar sträcker sig längre än så.

Jag vill tro på en hållbar utveckling av personlig assistans, jag önskar en ljus framtid för LSS-reformen. Men jag tror att ansvaret måste vara vårt gemensamma och att vägen dit, den måste vi gå tillsammans. Vi har börjat gå. Följer du med oss?

Daniel Lindkvist, marknadschef Lystra personlig assistans

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

FunktionsnedsättningLSS

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev