Äldreomsorgens brister visar att kommunala självstyrelsen gjort sitt

Kvalitetsbristerna kan studeras i Äldreguiden (Socialstyrelsen 2011). Den visar var de stora bristerna finns men också att det är en stor spridning mellan kommunerna. Man måste helt enkelt ha turen att bo i rätt kommun. Ett exempel: På sex av tio demensboenden lämnades de äldre inlåsta utan uppsikt kortare eller längre tid av natten. Ofta är det är bemanningen som styr vilken hjälp som ges i äldreboendena - inte de äldres behov enligt biståndsbedömningar. De som bor i särskilt boende får fler läkemedel än andra äldre.16 procent av de över 80 år fick olämpliga läkemedel och 31 procent erbjöds inte ens en så kallad läkemedelsgenomgång. Nästan alla kommuner är dåliga när det gäller utevistelse, aktiviteter och matkvalitet. I hälften av kommunerna är varannan av de gamla missnöjda med hur maten smakar.

De krav som Socialstyrelsen nu ställer, till exempel när det gäller tillsyn på demensboenden, har väckt protester från kommunerna som hänvisar till bristande resurser. Men dessa krav är enligt Socialstyrelsen inte nya utan bara ett förtydligande av gällande lag. Det finns så vitt vi vet inga heltäckande beräkningar av hur mycket resurser som skulle behövas i dag för att uppfylla socialtjänstlagens utfästelser över hela landet. Utifrån beräkningar som gjorts på delområden antar vi att äldreomsorgen skulle behöva 10-20 procent mer utöver de 90 miljarder den kostar i dag.

Många kommuner gör nu framtidsprognoser och konstaterar att befintliga budgetar inte kommer att räcka ens för nuvarande kvalitet under de kommande åren. Den brännande frågan är således hur kommunerna - framförallt de mindre - ska klara kvaliteten. Likvärdiga livsvillkor över hela landet är en grundläggande värdering i vårt välfärdssystem. Politikerna måste nu ge besked om hur detta ska kunna klaras med fler äldre särskilt i små kommuner, i glesbygden eller på orter med mycket hög andel äldre.

För något år sedan räknade Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) ut att kommunalskatten måste höjas med 13 kronor fram till år 2035 för att garantera dagens standard plus en procent per år. Många utredningar och forskare har kommit fram till en likartad bedömning. Beroende på hur de räknar blir prognosen ett behov av 10-13 kronor i skattehöjning i kommunerna. Få tror att en sådan skattehöjning är möjlig. Flera forskare och politiker som tidigare förnekat behovet av nya resurser har ändrat sig och konstaterar att ny finansiering behövs (till exempel utredaren Bo Könberg som föreslår en fond i Framtidens högkostnadsskydd i vården, SOU 2012:2). Men fortfarande är det många som uppvisar en i det närmaste religiös tro på att allt ordnar sig.

Det är oundvikligt att kvalitetsklyftorna kommer att öka mellan kommunerna om inget görs. Men inget parti tar i dessa frågor. Vi vill att alla ska kunna räkna med en äldreomsorg av god kvalitet, oavsett om man bor i Stockholm, i Västerbottens inland eller på Österlen. Därför måste den kommunala självstyrelsen på det här området ifrågasättas och ansvaret bli gemensamt för hela landet.

Vi menar att lösningen ligger i en offentlig obligatorisk äldreomsorgsförsäkring som kan jämföras med sjukförsäkringen. Denna nya försäkring bör lägga fast samhällets åtagande i äldrevården och omsorgen och garantera finansieringen. Då blir det tydligt för alla vad vi kan förvänta oss från samhällets sida, oavsett vart i landet vi bor. En äldreförsäkring ger makt åt den äldre och ökar möjligheten även för äldre att flytta mellan kommuner.

En sådan försäkring kräver en hel del utredande innan den kan bli verklighet. Frågorna som måste hanteras handlar om finansieringen, försäkringens åtagande, administrationen och kommunernas roll. Det är svåra frågor och just därför är det bråttom.

Behovet av vård och omsorg kommer alltid att variera med person och ålder. Det stöd försäkringen skulle ge bör i varje läge betalas ut som en äldrepeng, ungefär på samma sätt som skolpengen betalas ut i dag. Den enskilde - vid behov med hjälp av anhöriga – kan använda pengen för att betala olika producenter i hemtjänst och särskilt boende. En lag om valfrihet när det gäller valet av utförare bör bli obligatorisk om vi ska kunna tala om valfrihet för de äldre. Den behöver inte vara identisk med dagens för kommunerna frivilliga lag inom området – LOV.

Det garanterade försäkringsbeloppet måste räcka till den nödvändiga vården och en god omsorg. Därutöver kommer det naturligtvis alltid att finnas önskemål från olika individer om aktiviteter och service som försäkringen inte står för. Det får vi som har bra pensioner räkna med att betala själva. För gamla med små inkomster kan sådana extra önskemål också stödjas av samhället. En modell för detta finns i Göteborg där de gamla utöver den biståndsbedömda vården och omsorgen kan få ett biståndsbedömt antal timmar för aktiviteter efter eget val. Det behövs också en lagändring så att kommunala boenden ska kunna tillhandahålla extratjänster.

Vi förundras över att de tidigare så aktiva 40-talisterna inte hörs av. Var finns ni? Frågan är ju i högsta grad er. Tror ni att ni är odödliga? Det är nu vi och ni måste kräva svar från dagens politiker om hur finansieringen, likvärdigheten och kvaliteten i äldreomsorgen ska hanteras. I morgon är för sent.

Berit Rollén, författare och debattör i äldreomsorgsfrågor

Monika Olin Wikman, författare och debattör i äldreomsorgsfrågor