Örjan Björklund: Vilken tillit känner myndigheterna till kommunerna?

Det är tidig eftermiddag andra dagen på den årliga ledarkonferensen Styr och Ställ. Ni vet, då man börjar känna av att man tryckt i sig för mycket godsaker under de ständiga fikaavbrotten och en viss trötthet sedan gårdagens middag – eller snarare det sista glaset i baren efteråt – infinner sig. 

Man är konferensseg helt enkelt, mätt, inte helt på tå och eftersom arrangörerna vet detta har de precis nu efter lunch lagt in en inspirationsföreläsning i programmet. En ung konsult, entusiastisk, med ”jag har funnit sanningen” i blicken. 

Du sätter dig en bit bak, sneglar efter meddelanden på jobbmobilen som gör att du kan ursäkta dig och gå ut och få lite luft. Nej, tomt. I stället börjar du rita gubbar på anteckningspapperet framför dig precis när konsulten ska köra i gång. När det blir tyst tittar du upp och inser att hen tittar rakt på dig. Uppfordrande.  

”Örjan, litar du på mig? Kan vi lita på varandra?” 

Du hummar generat, nickar.

”Örjan, vad känner du när jag säger ordet ‘tillit’?”

Scenen ovan är bara påhitt. Men visst hade man velat vara med när tillitsbaserad styrning för första gången kom upp på chefsutbildningarna? Jag kan inte hjälpa det – det är något med begreppet som triggar i gång min fantasi och en lust att börja raljera över ledarskapsmodellen som något av det mumbojumbigaste man hört i sin dag. 

Fast det är det ju egentligen inte. Snarare är kanske det absurda att den lanserats som ett helt nytt sätt att leda och styra, när tillit till de egna medarbetarna väl alltid varit det mest självklara och grundläggande på en välfungerande arbetsplats.

Ja, men hör här vad Tillitsdelegationen efter två års arbete kom fram till är en grundläggande princip för denna modell: ”Sträva efter att som utgångspunkt välja att lita på dem du samarbetar med och ha positiva förväntningar.”

LÄS MER: Karkiainen om tillitsbaserad styrning: Vi har en lång bit kvar

Ingen raketforskning, va? En gissning från en som varit chef i 25 år, om än ej i offentlig sektor, är att detta är precis vad de flesta ledare alltid gjort oavsett om den förhärskande styrmodellen heter New Public Management eller något annat. 

Men visst, den tillitsbaserade styrningen är förstås en motreaktion just på NPM. På det kanske överdrivna mätandet, reglerandet, detaljpillandet, dokumenterandet – eller för att använda filosofen Jonna Bornemarks ord: ”förpappringen” – som tar tid och kraft från kärnverksamheten. 

LÄS MER: ”Folk blir uttröttade” – tufft få igenom tillitsbaserad styrning

Gott så. Det intressanta är dock att samtidigt som kommuner och regioner inför ett mer tillitsbaserat arbetssätt – minskar på detaljreglerandet och antalet styrdokument – tycks statliga tillsynsmyndigheter fortsätta att efterfråga precis just det. Och den som inte har allt på plats kan få besk kritik.

Hur går det ihop? Och hur går det egentligen med införandet av den nya styrmodellen i kommunerna? Det har DS tagit tempen på i detta nummer.    

Undrar du kanske förresten vad jag skulle ha svarat den där fiktiva konsulten om vad jag känner inför ordet tillit?

Bland annat att den inte funkar så bra om den inte går åt båda hållen.

LÄS MER: Palle Lundberg har tillit till 11 000 medarbetare: ”Jätteläskigt”