Vi passerar hus efter hus – gamla drömmar i förfall

På väg till och från vårt jul- och nyårsfirande påminns jag om ilskan bland de utsvultna, frusna och ensamma människor jag mötte i den ryska gruvorten. För vi åker genom en av 2020-talets största svenska utmaningar. Vi passerar kommun efter kommun som under de senaste tio åren stadigt tappat invånare. Vi passerar hus efter hus byggda med drömmar om ett bättre liv med en försörjning från skog och industri som sedan länge rationaliserats bort.

Hus som nu står utfrysta och ensamma, i bästa fall besökta på semestrar och för några veckor återuppväckta till liv, men i de flesta fall oåterkalleligt på väg tillbaka till naturen, i förfall. Det är inte längre urbaniseringens flyttlass som ställer till det, utan att det i var femte kommun inte längre finns tillräckligt med arbetande befolkning för att bära dem som inte arbetar, det vill säga barn och äldre. Problemet att fler dör än föds i allt fler kommuner leder till minskande skatteunderlag, växande kostnader för att upprätthålla samma nivå på upplevd kvalitet och allt större svårigheter att rekrytera personal – för vem vill flytta till en bygd som bevisligen dör?

Genom historien har vi genomfört en rad åtgärder för att effektivisera vårt sätt att organisera välfärden i Sverige. 1950-talets och 70-talets kommunreformer är exempel på det. Dagens Samhälles reporter Måns Wikstrand kan nu också avslöja nya radikala idéer om hur landets kommuner ska stimuleras till att gå samman. Funkar det inte med piska så kanske det går med morot.

Men att slå samman kommuner tar inte bort grundproblemet att en allt större andel av svenskarna känner sig övergivna och lämnade åt sitt öde. Att slå samman orter riskerar tvärtom att spä på den ilska många känner när Arbetsförmedlingen av besparingsskäl tvingas stänga kontor, posten går över till varannandagsutdelning eller när polisen tar timmar på sig eftersom den enda patrullen i tjänst är 30 mil bort.

Det som av de allra flesta i dag uppfattas som ”välfärd” är dessutom inte nationellt; förändringar inom skola, vård och omsorg är lokala och regionala beslut. Ju längre bort från besluten du upplever dig vara, desto mer riskerar det skapa känslan av en ickefungerande demokrati. Bensinupproret, som samlade närmare en halv miljon människor, handlar inte i huvudsak om ökande kostnader för bränsle. Det är en symbolfråga för dem som känner sig bortvalda och inte sedda. Och även om undersökning på undersökning pekar på att väldigt mycket har blivit väldigt mycket bättre, spelar det ingen roll när den upplevda känslan av att allt blir sämre är så mycket större.

Så på ett sätt tänker jag att det nog var bra att oligarkerna aldrig lovade att hela landet ska leva. De överlät till människor att fatta sina egna beslut, sedan de stängt av elen.

Det gjorde inte folk mindre arga. Men det är i alla fall ärligare.

Olov Carlsson, chefredaktör och ansvarig utgivare, Dagens Samhälle