Christina Kennedy: Vem visar vägen ur hatstormarna?

Det är vi. Och de andra idioterna. De som inte fattar nånting. 

Ibland känns det som om det offentliga samtalet har reducerats till ungefär detta. Det är svart eller vitt. Foliehatt på eller av. 

Är det sociala mediers fel? Nej. Sociala medier är bara ett smidigt redskap för att nå ut bättre med det tvärsäkra och enkelspåriga. Att sprida det som är utforskande, vänligt och nyfiket i tonen verkar kräva mer kraft av oss. Det arga och urkraftsmagade tycks nästan skriva sig självt, retweeta sig självt, föröka sig självt. 

De senaste veckorna har Dagens Samhälle rapporterat om flera exempel på hur det offentliga samtalsklimatet hårdnat och hat fått breda ut sig. I Malmö får unga judiska elever stryk, blir hånade och väljer bort skolor. Staden har börjat agera och nu följer Stockholm efter och kartlägger antisemitism i skolorna. 

Ibland blåser det blixtsnabbt upp till hatstorm, som när ett beslut om läsk på äldreboende i Gislaved ledde till en skitstorm av sällan skådat slag. Vår reporter Cecilia Granestrand har skildrat det som hände bakom kulisserna och resurserna som den lilla kommunen behövde sätta in för att försöka skydda sina medarbetare. Tio olika personer kallades in för att läsa, sålla och granska mejl och nätkommentarer, i ett försök att dela upp eländet så att allt inte skulle tära på några få medarbetare. De mejl som vi begärt ut är många, de poster i sociala medier som i efterhand tagits bort likaså. När man läser dem i följd får man ont i magen. Man undrar vem som sitter bakom tangenterna och ofiltrerat kräker ur sig giftpilar. Vad bär den individen på? Vad är det som gör att han eller hon utan eftertanke vräker fram ord som vore otänkbara om man befunnit sig i samma rum?

Det är också otroligt svårt att själv förhålla sig till samtalsklimatet. Om jag ser det som händer men inte säger ifrån, är jag en del av problemet då? Men om jag reagerar på varenda orimligt uttalande, om jag svarar eller tar avstånd, är jag å andra sidan med om att ge utrymme för just det hot och hat som borde få mindre plats. Plus att det vore ett heltidsjobb.

I Ockelbo känner sig tjänstemän så kränkta av politiker att de vägrar närvara vid kommunstyrelsens möten. Nu ska det bli kurs i hur man pratar med varandra. I Tidaholm föreslogs att mötesobservatörer skulle få bukt med grövre ton vid politiska sammanträden. Hur hamnade vi här?

De som älskar yttrandefrihet och vill värna den måste nu kliva fram och visa vägen. Det räcker inte med att vara MOT hot och hat, det krävs att fler av oss tar ställning FÖR god ton och ett respektfullt debattklimat. Det går att argumentera hårt utan att kränka. Vem är det största föredömet? Vem ska hyllas? Säg du.