Örjan Björklund: Vem kunde i sina vildaste Natofantasier tro att det skulle gå så fort?

Det tar tio veckor att få ett bygglov. Om det inte handlar om ett stort eller komplicerat husbygge, då kan det ta tio veckor till. Den som vill servera alkohol på en restaurang kan få vänta på tillstånd i fyra månader. Tiden för att ta fram en ny kommunal översiktsplan ska vi inte tala om – år ut och år in. 

Eller det här då: Hösten 1990 tillkännagav den dåvarande regeringen att Sverige borde gå med i EU. Sedan tog det ett år av diskussioner innan en ansökan lämnades in. Därefter fortsatte debatten och 1993 startade förhandlingar med EU. Efter ytterligare ett år och väldigt många meningsutbyten, folkomröstade vi den 13 november 1994 om ett svenskt medlemskap. Det blev som bekant ja. En månad senare klubbade partierna i riksdagen, som i förväg lovat att följa valresultatet, beslutet om att Sverige skulle gå in i EU.

Ni fattar vad jag far efter va? Att ta beslut om Nato gick i en jämförelse med blixtens hastighet. 

En ansökan om medlemskap i försvarsalliansen är ärligt talat inget som har stått på min önskelista. Men jag inser att spelplanen ritats om efter Rysslands brutala angrepp på Ukraina och Finlands besked. Och jag hoppas verkligen att vårt beslut är rätt. Klart är i alla fall att det är historiskt och omvälvande inte bara för att det kommer att beröra generationer av svenskar framåt i tiden, utan också för att det fattats på så extremt kort tid. Om Socialdemokraternas snabba omsvängning kommer statsvetare att skriva avhandlingar i framtiden. Jag misstänker att de kommer att använda ord som just ”omvälvande” och ”historiskt”. 

Javisst, flera andra partier har länge velat att Sverige ska gå med. Men inte ens Allan Widman (L) eller Hans Wallmark (M) kunde väl i sina vildaste Natofantasier föreställa sig detta för bara några veckor sedan: söndag, måndag, tisdag. På några dagar gick vi från 200 år av alliansfrihet till tjong, svisch, ansökan skickad. 

Jag kan redan höra hur debatten blir högljudd om, eller snarare när, det uppstår svårigheter och blir jobbigt att vara Natomedlem: Varför gick det så fort? Var det verkligen så bråttom? Varför fick inte vi väljare vara med och tycka till? 

På sådana frågor måste politiker som vågar fatta omvälvande, historiska och snabba beslut ha väldigt bra svar.  

Om nu inte Turkiet sätter stopp för alltihop.

Vad ett Natomedlemskap kan betyda för kommunerna och regionerna vet vi inte mycket om än, men i detta nummer kan DS i alla fall konstatera att det ställer en del ökade krav på det civila försvaret. I detta nummer berättar vi också vilka som är nominerade till Årets superkommuner. Vinnarna presenteras den 5 juli i Almedalen. Jag hoppas att vi ses där.