Vem inreder åsiktskorridoren?

Det är lätt att raljera, men man bör vara klar över att särskilt under en koalitionsregering har nyanserna i vokabulären tröskats. Det är inte orimligt att lusläsa regeringsförklaringar och försöka tolka och tyda riktningar. Och helt klart har den som följt politiken länge ett försteg i förmågan att tolka dessa dokument. För medborgare i allmänhet låter regeringsförklaringar sannolikt ganska snarlika – och trista.

Nyfikenhet, förmåga att stå emot eget önsketänkande samt erfarenhet är goda följeslagare hos den som ska analysera såväl texter som skeenden. Just därför är det slående vilka yrvakna analyser som SD:s opinionsframgångar fortsätter att ge upphov till bland tyckare, tolkare och nyhetsförmedlare.

VÄNDNINGEN SOM VÄNDE

När SD nyligen klockade in på ”nya rekordsiffror” i Inizios mätning (där de fick 21,5 procent av väljarstödet och därmed blev Sveriges andra största parti) skrev Aftonbladet under rubriken ”Trots flyktingkrisen – nya rekordsiffror för SD” att ”det folkliga stödet i flyktingfrågan återspeglas inte i opinionen”.

Kontentan av formuleringen är att SD borde ha gått ner efter de senaste veckornas dramatiska utveckling. Dramatiken har följts av en hel del både stark och målmedveten journalistik som manat och uppmanat till hjälp och stöd i form av olika kampanjer på nätet och så vidare. Det faktum att dessa kampanjer har haft stort genomslag har tolkats som ett mycket mer generellt politiskt ”folkligt stöd” än vad man kanske haft fog för. Viljan till hjälp har förväxlats med politiska fotbyten. Därav den förvåning som nu anas i rubriker och ingresser.

Idag diskuteras färska siffror från Novus och TV4. Även dessa visar att engagemanget för flyktingarna ger föga avtryck i opinionen i form av någon nedgång för SD. Om något så verkar partiet öka, även om det bör påpekas att ingen förändring i mätningen är statistiskt signifikant. SD går fram till 20,8 procent av rösterna, vilket är en ökning med 1,4 procentenheter. Det som möjligen kunnat ses under mätperioden enligt Novuschefen Torbjörn Sjöström är ”en liten dämpning av ökningen” sista veckan i mätperioden. Se även vad som händer med Dagens Samhälles Poll of polls efter att Novus mätning adderats.

När mätningen avhandlas i P1 Morgon syns samma milda förvåning som i Aftonbladet. Det intressanta med mätningen anses vara att så lite har hänt. Man hade alltså en förväntan – och den har kommit på skam. Frågan som diskuteras blir således hur man kan förklara att SD inte har gått ner. Varför går de inte ner? Och ”vad krävs” egentligen för att de ska göra det? Kommentatorn Fredrik Furtenbach konstaterar mycket riktigt att det inte är så lätt att snabbt ändra partisympatier. Ibland kan intensiv debatt rentav förstärka existerande åsikter.

MEDMÄNNISKA ELLER RASIST?

Analysen att debatt kan förstärka existerande åsikter är troligen särskilt relevant om debatten är enahanda. Och tyvärr. I alldeles för många spalter har det faktum att många goda människor har agerat med humanitet och medmänsklighet genom att ge både tid, saker och pengar tolkats som ett tecken på en vändning också i den partipolitiska opinionen. ”Debattens kontinentalplattor har äntligen skiftat”, konstaterade Aftonbladets ledarsida – under rubriken ”Sluta lyssna på rasisterna!”. ”En ny folkrörelse för humanitet och medmänsklighet”, skrev Björn Wiman i DN, den dag då läsarna uppmanades att ta ställning tillsammans med DN och ett stort antal kända svenskar.

På sin blogg skriver statsvetaren Björn Östbring varsamt om hur han anser att journalistiken har misslyckats med sin uppgift sista veckorna och hur besviken han är över detta. Nyckelmeningen i hans text är denna:

”Men att vi ska bete oss anständigt mot de som tar sig hit svarar inte på någon enda svår fråga.”

Just. Problemet uppstår när läsarnas huvuden svämmar över av de svåra frågorna, samtidigt som tidningen eller sändningen framför dem duckar för dem alla. Problemet uppstår när de komplexa frågorna kring den aktuella flyktingkrisen reduceras – som så många komplexa frågor förr – till ett svartvitt ställningstagande. När sedan länge uttjatade inrikespolitiska konfliktlinjer återigen ritas upp i sanden, medan uppmaningarna haglar. Stå på den här sidan, med oss och kändisarna – då har du valt människovärdet. Ifrågasätt förmåga, möjligheter, teknikaliteter – då har du valt motsatsen. Nå, är du medmänniska eller rasist?

Ibland kan intensiv debatt förstärka existerande åsikter, säger de i P1. Ja, kanske särskilt om debatten uppfattas som lite väl försåtligt riggad och svartvit. Dessutom: om kravet i debatten är nyanslöshet tvingas fler och fler att till slut välja en av ytterlighetsfärgerna. Även de som inte har någon större lust. Den processen i sig bidrar till radikalisering – och till skapandet av den berömda åsiktskorridoren.

DET OMTVISTADE RUMMET

Åsiktskorridoren är ett omtvistat och ständigt debatterat rum. Demoskop har nyss gjort ett försök att ”mäta” korridorens existens statistiskt. Resultaten är intressanta och visar framför allt att korridoren påverkar oss olika beroende på vilka vi är politiskt.

4398 personer har fått svara på frågan om i vilken utsträckning de känner att de kan ”prata uppriktigt om vad du tänker om politik och samhällsfrågor”. Man har även fått gradera i vilken mån uppriktigheten avtar beroende på vem samtalet förs med. Inte helt förvånande säger sig väldigt många (90 procent) kunna tala öppet om politik med familj och nära vänner. Kliver man ett steg bort och går till skolan eller jobbet så är det bara 71 procent som säger sig kunna tala öppet och tar vi ytterligare ett steg bort, till personer man inte känner så väl så sjunker benägenheten till uppriktighet till 44 procent.

Kanske inte så konstigt? Man prackar väl inte på andra sina åsikter hur som helst? Nej, visst, men frågan är inte om man vill, utan om man känner att man ”kan”, det vill säga om man har en känsla av att man hyser åsikter eller funderingar som är tabubelagda, som det kan bli jobbigt att ens försöka prata om. När undersökningen bryts upp visar det sig till exempel att de som kallar sig socialister känner sig överlägset mest fria att tala om sina politiska tankar också med människor man inte känner väl (56 procent), medan liberalers öppenhet stannar vid 45 procent .

Än knepigare är åsiktsöppenheten för en konservativ eller en nationalist, här är det 35 respektive 27 procent som känner sig fria att tala uppriktigt. Tittar man på uppriktigheten utifrån vilka frågor man rankar som ”viktigast” är bekvämligheten som störst hos de som rankar ”jämställdhet” högst, medan den som tycker att ”invandring” är den viktigaste frågan är som minst bekväma med att tala uppriktigt. På minus hamnar även frågor som skatt, lag, ordning och trygghet samt försvarsfrågor.

VEM INREDER ÅSIKTSKORRIDOREN?

Känslan av vad som är ”comme il faut” i det offentliga samtalet uppstår inte ur intet. Delvis skapas den förstås av oss alla, ute i vardagslivet, men en väldigt stor del av skaparkraften kan med fog tillskrivas medier. Vilka perspektiv lyfts, vilka lyfts inte? Upplever läsaren luckor i skildringen? Hoppar man över svåra frågor och komplexitet? Framställs vissa frågor som icke önskvärda?

”Journalistikens uppgift är att skildra verkligheten”, skrev DN:s chefredaktör Peter Wolodarski dagen då DN lanserade sin kampanj. DN:s verklighet just den dagen bestod av väldigt många kända svenskars ansikten i snygg grafik. Alla sade de att de stod upp för något självklart och rätt. Och det gjorde de ju. Ändå var det något skevt över allt det riktiga som pågick på webb, i papper och etermedier. Den skevheten ledde så småningom fram till den lågmälda förvåning som nu syns när den väntade vändningen, den framgångsrika kampanjen och den utropade folkrörelsen inte ger väntat avtryck i opinionen.

”Att stå upp för mänskliga rättigheter är inte ”partiskt”, fastslog Wolodarski i ett något defensivt tonfall. Nej, det är sant. Men det där med att skildra verkligheten är en oändligt mycket svårare och mer mångfasetterad uppgift än att stå upp för saker. Visst, att stå upp för saker är ibland väldigt svårt, men det kan också vara förhållandevis lätt. Och i det här fallet har journalistiken på många sätt gjort det allt för lätt för sig.

REGERINGSFÖRKLARINGENS NYANSER

I dag kommer väldigt många journalister analysera regeringsförklaringen ingående och med kunnighet. Man kommer se nyanser och gråskalor och problematisera där det förefaller svartvitt. Man kommer att använda sina erfarenheter och insikter. Tveklöst är det så att många av våra kommentatorer besitter kunskaper som ger dem ett försteg i förmågan att tolka dessa dokument. Samtidigt är det som att samma personer i samma skrå sätter en ära i att inte förstå andra nyanser och skeenden i det politiska landskapet. Mycket kan en journalist vara nyfiken på och vilja begripa, men ibland tar det stopp. Ibland är det bara den där inrikespolitiska linjen i sanden som gäller.

I mätning efter mätning ser vi SD nå över 20 procent av väljarstödet, ibland ännu mer. Några frågor som fler svenska journalister borde ställa sig i ljuset av detta är följande: Var femte svensk överväger att rösta SD. Det innebär förmodligen att jag känner flera av dem. Varför vet jag så lite om dem att det enda jag känner är förvåning inför detta ”fenomen”? Varför talar ingen av dem uppriktigt om politik och samhällsfrågor med mig? Känner de inte att de kan? Vad gör detta med min förmåga att vara relevant i min yrkesutövning?

Sanna Rayman, Debattredaktör