Varför satte du dig i den mixade poolen då?

Madon fick också mothugg, bland annat från Botkyrkabon och miljöpartisten Shakhlo Altieva och när sommaren närmade sig diskuterades frågan också på Dagens Samhälles scen i Almedalen – en inspelning av duellen kan ses här.

Kombattanterna då var Sakine Madon och Timbros Andreas Johansson Heinö, det vill säga två liberaler, som trots gemensam ideologisk grundhållning landade i helt olika positioner i just denna fråga, en utveckling i debatten som jag själv funderade kring i en bloggpost.

En parallell och samtidigt likartad debatt var den om kvinnor som upplever ökad utsatthet och radikalisering i förorten, vilket påverkar deras förutsättningar att leva jämställt, jämlikt och emanciperat. Även denna diskussion löpte över lång tid och blossade upp med jämna mellanrum, vilket får ses som ett tydligt tecken på ämnets angelägenhet.

Nu skriver vi 2016, det nya året har knappt hunnit börja och det står redan klart att ingen av dessa två debatter kommer att somna in med 2015. Redan rasar en ny diskussion om trakasserier (händelserna i Köln) och om könsåtskillnad. I det senare fallet handlar det denna gång om Eriksdalsbadet i Stockholm, som har infört separata bubbelpooler för män och kvinnor efter att kvinnor har trakasserats och känt sig utsatta av män i de tidigare könsmixade poolerna.

Som en kompromiss finns det nu bubbelpooler för varje smakriktning, det vill säga en för män, en för kvinnor och en som är mixad. Den lösningen kan ju i förstone låta flexibel, men den är inte utan problem.

För vad innebär det egentligen när en kvinna efter nyordningen sätter sig i den mixade poolen? Det finns ju en ”trygg” mansfri pool som hon skulle kunna välja om hon ”verkligen” ville vara i fred, inte sant?

Känns frågeställningen vulgär och chauvinistisk? Givetvis är den det. Men det är de tre kommunalt inrättade alternativen som öppnar för den, vilket illustrerar problemet med den här typen av tänkt flexibla lösningar. De inte bara bekräftar ett befintligt problem, de skapar också en indirekt och uppgiven acceptans och skickar signaler om att trygghet för kvinnor bäst uppnås genom att undvika män – inte genom att uppfostra de män som beter sig gränslöst och kanske rentav anser sig ha någon sorts rätt till det.

Samtidigt kan man förstås argumentera att drömmen om ett samhälle som enbart befolkas av välartade män som inte tafsar är lite väl långt borta för att vara någon tröst för den kvinna som plötsligt känner ovälkomna händer i skydd av bubblorna – och då är pragmatiska lösningar bättre än inga lösningar.

Oaktat vilken hållning man intar i sak så kan vi vara säkra på en sak: De konflikter som kan skönjas i såväl debatten om könsåtskillnad i simhallar som i diskussionen efter nyårsnatten i Köln kommer vi hinna vända och vrida på med besked under det kommande året.

Sanna Rayman, Debattredaktör