Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Redaktionskrönika

Så lika är Gustav Fridolin och Birgitta Ohlsson

Grattis till en…valrörelse, sade Åsa Romson till den gröna valvakan efter valet 2014. Besvikelsen i det där rummet var då stor. Man hade siktat högt, tvåsiffrigt, minst! Sen kom valdagen och partiet stannade på 6,9 procent - en siffra som i dag ter sig som en nåd att stilla bedja om.

Publicerad: 20 juni 2017, 13:58

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Under stora delar av våren har Miljöpartiet dansat runt och i synnerhet under fyraprocentsspärren i mätningarna. När DS Poll of polls uppdaterades med nya siffror från Sifo och Inizio kunde MP räkna in 3,8 procent av väljarstödet. Endast KD ligger sämre till – men de har också större vana med spärrdansandet.

Rent psykologiskt är det förstås tungt för MP när den där fyran lyser med sin frånvaro i allt fler mätningar. Exakt vad tappet beror på går förmodligen inte att isolera till en enda sak. Besvikelse bland gräsrötterna över flyktingpolitiken är en del, men säkert inte den enda. Problemet för MP är ju att man gått från att vara det oppositionella, bråkiga och idealistiska partiet utan ansvar, till att vara del av regeringsunderlag. Plötsligt är man pragmatisk i stället. Inte kärnväljarnas favoritadjektiv.

Dessutom är Gustav Fridolin kraftigt impopulär. I mätningarna är det ofta bara Jimmie Åkesson som ligger sämre till än han ur förtroendehänseende. Ändå verkar partiet helt orubbligt i sin tro på att det politiska underbarnet Fridolin fortfarande är just ett underbarn.

Även Liberalerna kunde känna kyliga fläktar i de nya mätningarna. I DS Poll of polls ligger L fortfarande en bit över 5, men i Inizio häromdagen dök Liberalerna ner mot 4,2, vilket gav nytt bränsle åt interndebatten kring vem som egentligen ska leda partiet. Något nytt måste till, ropade Team Birgitta Ohlsson i mina flöden. Riktigt lika pigga på att sprida Sifosiffran 6,2 var Lag Ohlsson emellertid inte.

Lika som bär? Gustav Fridolin & Birgitta Ohlsson ses båda som politiska underbarn.

Jag tittar på Birgittafantasterna och tänker att här finns vissa likheter med Fridolins ställning i partiet. I sina respektive läger har de varit stridbara i de gångbara och ”rätta” frågorna. Fridolin har varit i Palestina och aktivistat sig, Ohlsson har varit hökig i utrikesfrågor och tagit strider för integriteten på hemmaplan.

Problemet för politiker med den profilen är att de har en svekdebatt i vardande när de kliver upp några snäpp och tvingas bli pragmatiska. När Gustav Fridolin plötsligt tänker högt om fotbojor. När partiledare Ohlsson visar sig mer pragmatisk i föräldraförsäkringsfrågor än förr.

Den andra likheten mellan Ohlsson och Fridolin är själva anhängarna. Deras bild av respektive politiker är formad inom partiet, formad av en historia. Både Fridolin och Ohlsson är den där sortens politiker som har varit med ända sedan ”lovande ungdom-stadiet”. Båda har ansetts nästintill magiskt ”duktiga” på politik, samtidigt som de har haft en såndär beslutsam och kompromisslös framtoning som medierna älskar. Inga betonghäckar här inte, piggt och fräscht! Anhängarna av Fridolin och Ohlsson slutar aldrig tro att de båda politikerna uppbär någon sorts permanent status som politiska underbarn.

Ohlsson kanske är det, vi har ju faktiskt ingen aning då hon är oprövad som partiledare. Men risken med en partiledare med cementerad och dedikerad fanbase är att partiet ofta är det som sist fattar när det är dags att byta. (Eller rentav petar tjejen när killen skapat tumult…) Å andra sidan är det kanske bra för partifloran i stort med dessa cykler av uppgång och fall. Den enes död den andres bröd.

Sanna Rayman

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev