Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

torsdag13.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Redaktionskrönika

Polariserade i kampen mot terrorn

En blodig helg är till ända, en helg som många av oss kommer att minnas länge. Minnen av typen vad vi gjorde när vi hörde.

Publicerad: 15 november 2015, 21:45

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Eller kommer vi det? Det slog mig, samtidigt som jag satt uppe långt in på småtimmarna i fredags kväll och frenetiskt uppdaterade nyhetssajter och Twitterkanaler, att chockverkan i terrordåden börjar trubbas av.

Inte på så vis att vi inte chockas längre – varje attack är fortfarande drabbande på varje upptänkligt sätt. Men händelserna flyter samman. Hur var det nu, frågade jag mitt minne i fredags. Hände Charlie Hebdo och attacken mot den judiska matbutiken samtidigt? Eller var matbutiken koordinerad med den där halshuggningen i en fabrik utanför Lyon? Före eller efter Köpenhamn?

Frekvensen tätnar. Åtminstone känns det så. Däremellan försöken som avvärjs. Kanske är det därför det blir svårare och svårare att samlas kring den gemensamma kärna som det alltid borde vara möjligt att samlas kring när händelser som detta ägt rum: avskyn mot terrorn. För jo, jag tycker nog att vi blivit sämre på det.

Det kan tyckas banalt. Vem avskyr inte terror, varför måste vi avsätta tid och möda att samlas kring något så simpelt som att avsky den och att svära att bekämpa den? Jo, jag tror att behovet av en sådan samling är större än vi begriper. Och den samlingen kan inte bestå i trikolorerade byggnader och profilbilder allena. Den måste också bestå i att var och en av oss förmår åsidosätta de mindre, mer oviktiga åsiktsskillnaderna till förmån för denna centrala enighet.

Under fredagkvällen syntes istället motsvarande oförmåga gång på gång i det pågående offentliga samtalet i sociala medier. Medan poliser i Paris stormade konsertlokalen Bataclan hann det svenska kommentariatet – representerat av såväl folkvalda som heltidsanställda skribenter, debattörer och akademiker – rasa över bland annat SVT:s senfärdiga extrasändningar samt en tweet av Åsa Romson.

Och visst, nog hade man gärna sett att public service varit ännu mer på tårna den där kvällen och nog hade Romsons första tweet varit betydligt mer hedervärd i ensamt majestät än flankerad av den där olyckliga andra, där ministerns prioriteringar avtecknade sig på ett bjärt okänsligt sätt.

Men lika osnygg som hennes prioritering tedde sig där och då, lika osmickrande var den besatthet som inställde sig på många håll bland debattörer, lobbyister och politiker. Plötsligt handlade allt om Åsa Romsons tweet.

En välvillig förklaring är att när skrämmande och omvälvande saker händer söker man efter ledarskap hos sina ledare – och när ledarskapet visar sig valhänt uppstår ilska. Men jag vet inte jag, det jag såg i mina flöden var näppeligen en längtan att bli ledd av Romson. Snarare var det som syntes en ysterhet bland politiska motståndare över att hon gjorde bort sig. Det såg inte värdigt ut.

Det svenska offentliga samtalet bär tydliga spår av en så djupt gående polarisering att vi har svårt att stå tillsammans när det gäller. Så har det i och för sig varit länge och det har sina förklaringar, inte tu tal om den saken. Men förut kunde vi åtminstone samla oss under en halvdag eller så när något riktigt allvarligt hänt.

Är även den förmågan utsläckt nu? Det är i så fall dåliga nyheter. I kampen mot terrorn behöver vi den mer än någonsin.

LÄS MER: ”Sverige har förlorat en massa tid”, skriver journalisten Magnus Sandelin. 

LÄS MER: Kommuner, ni har nyckeln till arbetet mot extremism, skriver DS krönikör Jenny Sonesson. 

Sanna Rayman, Debattredaktör

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev