Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Redaktionskrönika

Okej att önska kön på handläggaren?

Jag ska erkänna att jag ofta har stört mig på kvinnor som glatt förklarar att de aaaaldrig skulle kunna gå till en manlig gynekolog. Det är något kokett över dessa önskemål, har jag tyckt. Dessutom hittar de alltid sätt att få sina krav tillgodosedda, trots den ständiga brist på bokningsbara tider och knapphet vad gäller tillgängliga läkare som de flesta andra upplever på området.

Publicerad: 20 november 2017, 13:26

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Visst, ingen stor sak. Men rent principiellt skaver det hos mig. Det implicita antagandet i den där inställningen verkar vara att det alltid lurar en fara i att visa snippan för en man. För gud vet hur han skulle reagera på den där trolska saken mellan benen, liksom. Nej, jag föredrar ett samhälle som ställer krav på professionaliteten och har jämställdhetsidealet som utgångspunkt, än ett som utgår ifrån att kroppsdelar är så magiskt laddade och drifter är så okontrollerbara att vi bara måste hålla oss undan varandra. Utgångspunkten måste ju vara att lita på såväl kvinnliga som manliga gynekologers professionalitet, tänker jag?

Det är ett ideal för myndighetsutövning och yrkesprofessionalitet att kön – liksom många andra egenskaper – inte ska färga prestationen på något sätt. På andra hållet är det ett prov på tillit och samhällelig mognad att som kund/patient/medborgare förstå och acceptera handläggaren eller läkaren – oaktat vilket kön den har.

Under de senaste åren har vi dock diskuterat alltfler önskemål om kön eller könsseparatism. Ofta handlar det om religiöst grundade önskemål, men det kan även finnas kulturella skäl förstås. Överlag anses det nog ganska orimligt att vilja beställa kön. Tillgången på läkare, sjuksystrar och handläggare är inte oändlig och som medborgare får man allt nöja sig med den hand som sträcks fram. Eller?

Asylsökande borde inte få välja kön på den utredare samt tolk de tilldelas på Migrationsverket, skriver Carolin Dahlman, ledarskribent på Kristianstadbladet. Det är en intressant lagändring hon sniffat upp, en som gjordes häromåret, utan att det föregicks av någon debatt alls. Dahlman skriver:

Enligt en ändring i utlänningsförordningen som gjordes förra året har ”utlänningen” inför handläggningen hos Migrationsverket rätt att välja om hen vill ha en manlig eller kvinnlig person som utreder eller tolkar. (—--) Varför är Migrationsverket och regeringen så villiga att tillmötesgå personer från en patriarkal struktur som uppenbarligen inte vill ha kontakt med yrkeskvinnor? För naturligtvis är det vad det handlar om; varför skulle annars könet spela roll?

Idag fick Dahlman eldunderstöd på ledarplats också i Svenska Dagbladet, av Susanna Popova, som frågar sig om det kanske finns en ”otroligt bra förklaring som regeringen gärna vill ta tillfället att framföra?”.

Tiden får väl utvisa om de otroligt skickliga förklaringarna inställer sig. Men utan att klura alltför länge föreställer jag mig ett antal hyfsat plausibla resonemang som kan ha legat till grund för den här lagändringen.

Samtalen och handläggningen som sker i samband med en nyligen hitkommen flykting eller invandrares kontakter med Migrationsverket är förstås ingen enkel materia. Ofta handlar det säkert om att man måste berätta om de trauman och omständigheter som föranlett flykten. Kanske berätta om övergrepp, våld och annan utsatthet. Kanske har man våldtagits eller torterats. Kanske flyr man undan en hederssituation eller ett tvångsgifte. Oaktat om man är man eller kvinna krävs det ingen stor föreställningsförmåga för att tänka sig att vissa trauman är det kanske – beroende på hur man är som person och hur man reagerar – tryggare att berätta om för en av samma kön än en av motsatt.

Det betyder nu inte att ett sådant skäl nödvändigtvis är tillräckligt för att vi ska ställa om och börja servera myndighetsutövning i olika könsutföranden, men det är ett skäl med en komplexitet som ligger bortom ”inte vilja skaka hand med kvinnor” – och därmed svårare att avfärda.

Samtidigt. Även om det finns skäl som väger tyngre än så kvarstår frågan: väger de tungt nog? Visst kan man tänka sig omständigheter som gör det tuffare att prata med en man som kvinna, eller med en kvinna som man. Men sådana omständigheter finns ju för oss alla? Hur ser det ut på andra områden i Myndighetssverige? Kan ett kvinnligt våldtäktsoffer enligt lag begära att få avge sitt vittnesmål till en kvinnlig polis? Kan en hbtq-person kräva att endast få möta hbtq-certifierad personal på vårdcentralen? Kanske borde vi vara särskilt noga med vilka tolkande landsmän vi använder i hedersrelaterade fall, så att vi inte gillrar oavsiktliga fällor för redan utsatta genom att låta dem prata inför en släktmedlem?

Hur tillmötesgående brukar vi vara på dessa områden egentligen? I vilken utsträckning bör vi vara det? Frågorna ter sig allt annat än svartvita och vi kommer sannolikt ägna mycken möda åt att debattera gråzoner av detta slag framöver.

Sanna Rayman

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News