Christina Kennedy: ”Nu får vi andra fortsätta i Ing-Marie Wieselgrens anda”

Det var en Almedalsvecka före pandemin, jag minns inte riktigt vilken. Det var hursomhelst det enda tillfälle som jag sett Ing-Marie Wieselgren utan att vara till brädden fylld av den karaktäristiska energi hon var så känd för.
Hon satt, lite paff, på en stol med ljusa träkarmar i landstingsstil längs ett räcke vid restauranghavet på Visbybåten. Hon behövde prata av sig, det råkade bli med mig. Jag satt på golvet framför henne bland väskorna och fick höra om hur bilen hon kört mot Nynäshamn hade tappat ett hjul mitt på motorvägen. Ett riktigt drama. Det var sättet hon berättade på som stannade kvar hos mig, fokuset på det positiva. Tänk så bra det hade gått ändå, att hon fått hjälp och hunnit med båten och nu var hon ju här!

Någon dag senare när jag sprang på henne igen var den ekorrpigga blicken och kraften i steget helt återställd. Hon hade alltid mycket att göra i Almedalen.

Jag har i yrket haft förmånen att träffa Ing-Marie Wieselgren många gånger. Hon var en mycket uppskattad föreläsare och paneldebattör i hjärtefrågan om psykisk hälsa. Med Ing-Marie Wieselgren på plats visste man att det skulle bli liv och drag och engagemang, alltid med klok omtanke insmugglad mellan raderna. Hon tycktes inte ha något behov av att skylta med allt hon kunde och hade åstadkommit. Snarare hade hon en förmåga att med enkelt och kraftfullt språk inkludera andra i diskussionen och pedagogiskt förklara varför något var särskilt viktigt. Att kunna se ljus och lösningar i de svåraste situationer var hennes specialitet.

Ing-Marie Wieselgren förkroppsligade samverkan och helhetstänk, i en värld där andra vårddebattörer, propositioner och utredningar ofta lyfter begreppen utan att lyckas omvandla dem till verkstad. 

Hennes oförtrutna arbete för att göra psykiatrin – och samhället – bättre, tog aldrig paus. I måndags kväll träffade jag henne igen, och vi småpratade om det där hjulet som ramlade av på väg till en annan Visbyvecka. Hon skrattade och ryckte på axlarna åt det, som en smärre vägbula. Inget att fästa sig vid när man måste framåt och vidare.

Att hon inte finns mer är obegripligt. Ing-Marie Wieselgren har med kraft och mod i ett helt yrkesliv stått upp för dem som har det svårt. Att hon mördas under en vecka och på en plats där hon – som alltid – bidrog till öppet samtal och ökad förståelse, det går inte att ta in. Nu får vi andra försöka fortsätta i hennes anda.

LÄS MER: 

Ing-Marie Wieselgren, psykiatrisamordnare på SKR, mördad i Visby

Göran Stiernstedt hyllar Ing-Marie Wieselgren: ”Hon fick saker att hända”

Åklagaren: Misstänkt 33-åring erkänner brott