Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Redaktionskrönika

Christina Kennedy: När statens stöd är slut är vi tillbaka på ruta ett

Alltför stor energi läggs på tillfälliga kommunala och regionala stöd för att lösa gigantiska och långsiktiga problem. Alla ser det, alla vet det. Så var är lösningarna?

Publicerad: 24 augusti 2021, 08:39

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Det som påpekas varje vecka och oavsett ämne i samhällsbygget: alltför stor energi läggs på tillfälliga kommunala och regionala stöd för att lösa gigantiska och långsiktiga problem.

Foto: Dagens Samhälle


Ämnen i artikeln:

BidragEkonomiAgenda 2030Kommunernas kris

Curling är en vanlig föräldrafälla. Ungen ska hjälpas så mycket som möjligt, få alla tänkbara chanser men inte så många att hen missar sötman i att klara av något själv. Rättvisa är, på ren göteborgska, görsvårt. Är det rättvist med exakt lika mycket veckopeng? Som syskonet? Som kompisarna? Hur mycket mer borde den som är två år äldre få? Vi som har barn höftar och rationaliserar. Barnen själva är mer pragmatiska. En delar chokladbollen, den andra får första tjing på att välja bit.

Staten är inte förälder, kommuner och regioner inte barn. Men jakten på rättvisa känns igen.

För många kommuner och regioner är ansökningsprocesser för statliga resurser en viktig del av vardagen. Med stöd kan den service som invånarna förväntar sig bli av eller bli bättre; utan medel får man hanka sig fram till nästa sökperiod.

Själva förfarandet att söka pengarna kan vara förvirrat, otydligt och föränderligt, likt det som Dagens Samhälles ekonomireporter Måns Wikstrand rapporterat om i veckan. Kommundelegationen ska under nästa år pröva de ansökningar som kommer in från kommuner och regioner med svag ekonomi. Totalt 1 miljard svenska kronor finns att dela på för åren 2021–2024. En akutmottagning för dem som har störst behov.

Så långt ganska rimligt. Men hur blir det rättvist? Hur hittar man dem med ”mest svag” ekonomi?

När Dagens Samhälle först granskade saken, i mars, kunde vi konstatera att 39 kommuner och sex regioner uppfyllde de villkor som satts upp i förslaget som skickades på remiss. En del lågskattekommuner kom med, några andra tufft utmanade skulle gå lottlösa. 

Nu har villkoren korrigerats, förenklats och beslutats. Kvar återstår ett enda kriterium och nu har 25 kommuner och 13 regioner chansen att få sin lycka gjord. Många av dem är helt nya och skulle inte ha fått söka enligt första regelverket. Är det rättvist?

Svårt att säga. Det stora problemet är det vanliga. Det som påpekas varje vecka och oavsett ämne i samhällsbygget: alltför stor energi läggs på tillfälliga kommunala och regionala stöd för att lösa gigantiska och långsiktiga problem. Alla ser det, alla vet det. Ambitionerna är nobla – man vill stötta avhoppare från kriminella gäng, unga med psykiska problem eller digitalisera sig till effektivare arbetssätt.

De riktade bidragen är värst. Som en kommunstyrelseordförande uttryckte det i en SKR-enkät i nyligen: ”Man gör det man får bidrag för. Inte alltid det som behövs.” När pengarna har bärgats hem ska initiativet bemannas, mål och styrning målas upp och i bästa fall har man hunnit en bit på väg när året och pengarna är slut. Tillbaks på ruta ett. 

I veckan konstaterade Agenda 30-samordnare Gabriel Wikström på Dagens Samhälles debattplats att arbetet med FN:s hållbarhetsmål var politiskt feltänkta. Bland annat för att vi klänger oss fast vid kortsiktiga budgetmål och föråldrade skattesystem.

Men den som har störst behov kommer inte att spotta på givna pengar. Det krävs att andra kliver fram och hittar nya lösningar. Hur ser de ut?

LÄS MER: Kommunministerns försvar: ”Resurserna är begränsade”. 

 

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Christina Kennedy

Chefredaktör och ansvarig utgivare

ck@dagenssamhalle.se

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News