Örjan Björklund: Man vill ju inte vara den som går hem först från en 75-årsfest

”Burn baby burn.” När musiken drar i gång en bit efter 23 på fredagskvällen är det med The Trammps gamla sjuttiotalshit ”Disco inferno”. Ingen sitter still, det blir omedelbart fullt ös på dansgolvet. Och så fortsätter det medan de gamla discodängorna avlöser varandra.   

Jag vet inte om ni varit på 75-årsfest på sistone, men jag var det rätt nyligen och jag kan säga att de inte är som förr. I och för sig har jag, om jag nu ska vara helt ärlig, nog bara hunnit med ett 75-årskalas tidigare, för 10–15 år sedan, så mitt jämförelsematerial är relativt litet. Men jag kan i alla fall konstatera att det kalaset hade få likheter med partajet häromveckan. 

Dagens 70-åringar är som 50-åringar var för några decennier sedan. Det är inte jag som påstår detta, utan forskningen. I H70-studien som pågått på Göteborgs universitet i över 40 år undersöker man 70-plussare födda under olika tidsspann. Resultaten visar mycket tydligt att dagens äldre är piggare, friskare, mer nöjda, mer ”med” och på nästan alla sätt mer aktiva än tidigare generationer. Vi lever också allt längre. 

Det är ju en fantastisk utveckling som dessutom får massor av konsekvenser för vården, omsorgen, försörjningsbördan och frågan om hur länge vi bör jobba. Men den diskussionen tar jag inte nu. Låt mig i stället fortsätta med två andra positiva resultat från H70-studien som i alla fall anknyter lite till samma ämne. 

Hör här: Andelen 75-åringar som behövde hjälp med basala dagliga aktiviteter minskade från 17 procent åren 1975–1976 till 4 procent 2005–2006. 

Och: Andelen 70-åriga män och kvinnor som fortfarande yrkesarbetade var i början av 2000-talet 8 respektive 4 procent. Femton år senare var siffrorna 26 respektive 17 procent. 

Hur motsvarande siffror ser ut i dag vet jag inte på rak arm, men i kommunernas äldreomsorg finns numer inte så många 75-åringar. I stället vårdas här de sjukaste, äldsta och sköraste. Omsorgens brister avslöjades obarmhärtigt av covidsmittans härjningar. Och trots att det under och efter pandemins svåraste tid samfällt sades att nu, nu skulle här satsas, så fortsätter problemen. De handlar inte bara om sviktande resurser på många håll, utan än mer och överallt om rekryteringsproblem. 

Vad den nya äldreomsorgsministern vill göra för att motverka detta kan du läsa om i en intervju här hos Dagens Samhälle. Vi rapporterar också om hur omsorgen i skuggan av det förbannade kriget i Ukraina plötsligt fått något nytt svårt att hantera – säkerhetsfrågor och beredskap för helt andra saker än virus. 

Men vem tänker på sånt när dansandet på festen pågår med oförminskad styrka? Det bärs in kalla öl, med och utan alkohol, för den som behöver släcka törsten. Skämtsamma frågor om huruvida det finns hjärtstartare i lokalen är vanliga. Jag, som nog hör till den yngsta fjärdedelen på festen och har jobbat hela veckan, känner att det egentligen börjar bli dags att gå hem. Men vem vill vara den som går först från en 75-årsfest? Jag kliver ut på gatan för att svalka mig en kortis. Inifrån lokalen hör jag Bee Gees: ”Ah ah ah ah staying alive”.

LÄS MER:

Hela listan: Nytt index rankar hemtjänsten – ”En unik helhetsbild”

Krisberedskap inom äldreomsorgen: ”Vi ska ta höjd för krig”

Vårdföretagarna rasar mot Ivos tillsyn