Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Redaktionskrönika

Lagom är bäst – låt oss nu debattera

Vi kallar oss Landet Lagom. Mellanmjölkslandet, sägs det ibland. Men ibland undrar jag hur det står till med lagomförmågan. I fredags svällde mitt hjärta inför ömheten stockholmarna visade varandra. Det var fint att se med vilken lätthet alla kom samman och hjälptes åt. På ett sätt är det självklart förstås, jag tror inte att vi bör förbluffas över att hjälpsamheten fanns där. I en krissituation lägger man småsaker åt sidan och fokuserar på här och nu, det är mänskligt. Men ändå, det var rörande och värmande att se förmågan. Det fanns en lågmäldhet och en omtanke under de där timmarna som var oerhört vacker att se. Många uppfattade samma sak och många har också funnit tröst och styrka i detta.

Publicerad: 10 april 2017, 11:43

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Det dröjde emellertid inte länge förrän den där förmågan hade upphöjts till något slags generell programförklaring. När söndagen kom och jag lyssnade på brottsstycken av tal från Sergels torg började det stå klart att den där lågmälda omtanken från fredagen nu hade förvandlats till någon sorts hurtig kampanda som var allt annat än mellanmjölk. Det lät mindre som värdig manifestation efter fyra döda och mer som någon märkligt hetsig kick-off - komplett med talkörer om Stockholms förträfflighet.

Alla hanterar väl sånt här olika, antar jag. Det kan säkert fungera stärkande. Men under helgen har jag sett en tilltagande mängd människor ställa sig frågande till den peppighet som dominerar bilden av dådets efterspel. Den ter sig allt mer uppfordrande, och den har förlorat de mjuka sorgsna former som syntes inledningsvis, samtidigt som den utesluter andra känslor, som till exempel vrede. Om vi bara gör allting precis som vi brukar så kan terroristerna inte vinna, utropas det. Vi är starka, vi har kärleken på vår sida!

Den kärleken ska inte underskattas. Den var central under de där timmarna och den knyter oss samman, inte tu tal om den saken. Men, öppenhet och kärlek är inte svaret på alla frågor som kan och bör ställas och diskuteras nu efteråt. Vi måste erkänna att det finns mer konkreta och praktiska saker som måste avhandlas.

Under gårdagens Agenda fick Anders Ygeman en del frågor som han hade lite knepigare att svara på. Vid något av dessa tillfällen valde han därför att ducka frågeställningen för att istället berätta att det som var viktigt nu minsann inte var politiskt käbbel utan den samling och enighet och kärlek som synts på Sergels Torg. Det var den vi skulle ta fasta på nu, inte en massa politiskt tjafsande. Det är förstås bara en ren slump att inrikesministern tyckte så just när han fick en fråga som var svårbesvarad…

Men att civilsamhället samlas och manifesterar för kärlek är ju ingenting för en inrikesminister att bygga politik på. Det ena utesluter heller inte det andra. Det faktum att medborgarna tog sig hem, hjälptes åt och tog hand om varandra är ingenting som en inrikesminister kan hänvisa till vid svåra frågor – det betyder bara att civilsamhället höll måttet och gjorde sin del, inte att det inte finns skäl att skärskåda och diskutera de delar som är politikens ansvar.

Det papperslösa samhället, utvisningar, kameraövervakning, polisens situation, föreningsfrihet och förhållandet till antidemokratiska sympatier, farthinder på gator, radikalisering och jihadism, prevention av lastbilskapning - fredagens tragedi föranleder gott om politiska frågeställningar värda att debattera och det är vår ambition att vara arena för dessa debatter.

Vi välkomnar relevanta och kunniga debattörer med inlägg i alla dessa och många andra frågor. Lagom ilsket, lagom kärleksfullt och lagom konsensusinriktat. Precis som det ska vara i det öppna samhälle som vi är stolta över att vara.

Sanna Rayman, Debattredaktör

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev