Christina Kennedy: Kriget sätter kommunala partnerskap på prov

Det löper en flod genom staden Kamianets-Podilskyi. Den heter Smotrych och på bilder från nätet ser den ut att stillsamt glidande klyva västra Ukraina. I staden finns ett stenslott som skulle platsa i en Disneyfilm, så storslaget är det. Sedan 1300-talet, eller kanske ännu tidigare, har det funnits där för att skydda de gamla stadsdelarna från angrepp från allehanda håll och kulturer. Krig och lidande har rymts här. Allra värst när tiotusentals judar sköts ihjäl i en massaker sommaren 1941.

Det är när jag får reda på att Mariestads kommun är samarbetspartner med den ukrainska kommunen Kamianets-Podilskyi som den besatta googlingen börjar. Samarbetet med Mariestad ”fokuserar på hållbara lösningar för att nå målen i Agenda 2030”, lär jag mig av Mariestads egen webbplats. För det är så man stärker demokrati runt om i världen. Man går armkrok med kommuner och regioner på andra håll för att putta den globala utvecklingen åt rätt håll.

Fast just nu kan det innebära något annat, det där partnerskapet. Till exempel att några timmar efter Rysslands invasion ringa till dem som håller sig inomhus. Som väntar och förbereder sig för att ta emot människor på flykt från andra delar av landet. 

”De är rädda, oroliga och nervösa”, berättar Maria Gustavsson, samhällsbyggnadsstrateg i Mariestad för Dagens Samhälles reporter Stefan Helte som ringer och frågar om demokratiprojektet. Hon säger att hon får höra att det betyder mycket för dem som svarar i telefonen i Ukraina att någon tänker på dem, att de är tacksamma för det. 

Tanken är att partnerskapet, som sker inom ramen för Internationellt centrum för lokal demokrati (ICLD) ska bidra till att medborgare får större inflytande. Politiskt styrda organisationer på kommunal och regional nivå ska bli bättre på att vara rättvisa, bjuda in till delaktighet, vara transparenta och ge möjlighet att utkräva ansvar. Det där som alla säger sig vilja men som i praktiken är rätt så svårt. 

Både för unga och gamla demokratier. 

I veckan publicerar DS en genomgång av de – hittills tolv – kommunala folkomröstningar som hållits i svenska kommuner sedan valet 2018. Det är dubbelt så många som under samma tid förra mandatperioden, och i de flesta av kommunerna har politikerna helt eller åtminstone delvis följt resultaten. 

I ljuset av krig i Europa kan frågeställningarna framstå som … ja, inte futtiga, men mindre dramatiska. Borde vi slås ihop med kommunen bredvid, låta ett fängelse byggas, lägga ner skolor eller en flygplats? Man kan dividera om huruvida det verkligen behövs en aktivering av varje enskild medborgare för att lösa den sortens frågor, eller om våra ordinarie val och dem vi väljer att ge vårt förtroende till borde kunna lösa frågorna. Men demokrati och möjligheten att utöva den är större än enskilda sakfrågor. 

Kamianets-Podilskyi verkar vilja satsa på turism, i vanliga fall. Flygballongsfestival och generösa öppettider för att besöka det där tolvtornade slottet, liksom en park med ambitioner att ta sig in på Unescos världsarvslista. 

Men nu är det krig.

LÄS MER: Politisk strid om rysk vänort – ”Kommer en tid efter Putin”