Konst och kultur har aldrig varit viktigare

För Bannon och Trump fungerade det. Make America Great Again slog an en ton där de som kände sig vilsna, övergivna och inte gillade Barack Obamas politik hittade hem.

Resten är historia.

Vi ser samma rörelse i Polen, Ungern och i viss mån även i Sverige och våra grannländer.

Uttrycket har poppat upp i min skalle regelbundet den senaste tiden, för det är på kulturpolitikens område som ett av de viktigaste slagen inom den svenska politiken pågår just nu. Konsten är förmodligen det som djupast formar utvecklingen i ett land eller en region; det är därför totalitära stater bygger sin ideologiska propaganda just genom kulturpåverkan. Det är även därför det nu är intressant att se hur vissa svenska kommuner försöker göra samma sak. Allt fler av dem utesluter, eller styr bort från, konst som uppfattas vara rebellisk och utmana normer.

Konsten ska i stället, tycker dessa politiker, användas som medel för att stötta det goda samhället som det definieras av de styrande och makten. Det kan gälla samtidskonsten, arkitekturen eller public service.

Men det är viktigt att komma ihåg att mycket av den konst vi i dag uppfattar som högtstående och konsthistoriskt definierande av sin samtid ansågs vara förkastlig, ful och samhällsnedbrytande. Därför har politikens roll varit att skapa en ekonomisk stabilitet och en struktur där kulturen fritt och självständigt kan utvecklas. Långsiktigt har detta nämligen tjänat samhället bäst. Armlängds avstånd har varit centralt som begrepp. Kulturpolitiken har länge varit en huvudsaklig fråga för kultursektorn och en ickefråga i den allmänna debatten.

Det är det som nu förändras.

Det borgliga bildningsidealet har länge levt sida vid sida med arbetarrörelsens kamp för att utjämna kunskapsklyftorna. Men i en politiskt osäker tid, med kraschade allianser och nya relationer, behövs definierande symbolfrågor där det går att plocka populistiska poänger, likes i sociala medier och procent i opinionsmätningar.

Därför kommer tolkningen av god och ond kultur att bli allt mer central beroende på vilket framtida Sverige du vill se. Risken är bara att vi på vägen förlorar det som kanske är det viktigaste i den brytningstid och det paradigmskifte vi är mitt inne i. För om vi tar bort det som utforskar vart Sverige är på väg – vilket är konstens roll – hur ska vi då klara av ett samtal om framtiden?

Stor konst har alltid kommit, och kommer alltid att komma, inifrån. Den kommer alltid att utgå från den berättelse konstnären vill förmedla.

Och så måste det vara.

I en definierande och omvälvande tid har konst och kultur kanske aldrig varit viktigare.

Därför är det nödvändigt att låta den fortsätta utvecklas och leta nya uttryck utan politiska pekpinnar.

Olov Carlsson, chefredaktör och ansvarig utgivare, Dagens Samhälle