Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Redaktionskrönika

Kinberg Batra från ödestal till vardag

Anna Kinberg Batra avslutade nyss sitt så kallade ”ödestal”. Ja, ”ödestal” är ordet som medierna har valt för hennes avslutande tal på Moderaternas Sverigemöte i Karlstad.

Publicerad: 25 mars 2017, 12:10

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Nog finns det mycket som är ödesmättat för M just nu. Den vikande opinionen bekräftas i mätning efter mätning, Sveriges näst största parti heter just nu Sverigedemokraterna, inte Moderaterna. Centerpartiet knappar in. Och trenden speglas även i Stockholm. Till och med i länet dippar Moderaterna nu.

Ingen kan säga att det går bra. Samtidigt minner situationen för Kinberg Batra om lägen som många andra partiledare har uthärdat före henne. Hon är i ”kan inte göra rätt-zonen”. Mona Sahlin har varit där. Håkan Juholt har varit där. Men det har också Annie Lööf. (Apropå Sahlin, har någon tänkt på att Jimmie Åkesson numera praktiserar hennes partiledarskaps mest framgångsrika strategi: tigandet?) Utgången är inte given. C:s budgetmixtrarutspel nyligen har gett Moderaterna nytt bränsle i påpekandet att Centern hellre gestikulerar och pratar än agerar skarpt.

Den vanligaste analysen just nu är att M-ledaren dippar på grund av sitt närmande till SD. Många konstaterar att det uppmärksammade utspelet var feltänkt och lägger även till att det är av en art som man inte kan dra tillbaka. Anden är ur flaskan, så att säga. Och jo, det stämmer att den utannonserade pragmatismen gentemot SD inte är en ”satsning” som plötsligt kan dras tillbaka, utan ett förhållningssätt som man sagt sig ha. Det vore föga trovärdigt om Moderaterna plötsligt återgick till ”vi skulle aldrig”.

Men om man istället tänker sig att dippen inte beror så mycket på utspelet, som på med vilken emfas det levererades så kommer saken i ett delvis annat läge. Ett utspel tas emot på olika sätt beroende på om den som ger beskedet verkar engagerad eller inte – och Anna Kinberg Batra utstrålade lite väl mycket omvändning under galgen för att kunna casha in på sitt kontroversiella drag.

Dessutom: finns det skäl att tro att M skulle gå bättre om de plötsligt ångrade sig? Nej. Kruxet med SD-närmandet är kanske inte bara att det var ett SD-närmande, utan också att det blixtbelyste ett frånvarande ledarskap - att Anna Kinberg Batra inte har pondus nog att hålla ihop Alliansen. Hennes förflyttning påverkade inte de andra ett smack, det blev lång näsa för det tänkta regeringsbildarpartiet där.

Och märk väl - när Demoskop frågar vem väljarna föredrar som statsminister av Kinberg Batra och Annie Lööf så väljer endast 56 procent av SD-väljarna Kinberg Batra. Detta trots att Annie Lööfs politik inte lär falla särskilt många SD-väljare i smaken och trots att Anna Kinberg Batra har gjort offentliga närmanden. När inte ens föremålen för flörten tror på ledarskapet har man inte lyckats särskilt bra...

Det är här som M-ledaren måste spotta upp sig och hitta lågan. Ledarskapet, självförtroendet, vissheten om vart man ska. Även en så offensiv sak som närmandet till SD gjordes på ett lite tvekande sätt. Frågor hängde i luften, mycket kändes oklart. Ville hon ens själv, eller puttade strateger henne framför sig? Kinberg Batra lyckades göra något väldigt kontroversiellt som alienerade en väljargrupp, utan att övertyga den väljargrupp hon ville prata med. Det blev dubbelfel. Men det vore inget styrkebesked att börja ångra sig heller. Det verkar hon heller inte vilja göra - i DN nyligen kaxade hon istället upp sig och sa att utspelet kunde ha kommit tidigare.

Det glunkas nu om alternativ. I dagens DN halvkandiderar jokern Mikael Odenberg i en stor intervju. Odenberg är ett typiskt namn som medier gillar att blåsa upp. Dramaturgin är kul - han lämnade en ministerpost i vredesmod och skulle här kunna få sin rubrikvänliga revansch. Men i realiteten är han nog en högoddsare. När DS talar med moderata kommunpolitiker är det andra namn som nämns – främst Ulf Kristersson och Elisabet Svantesson, vilka intressant nog intog olika positioner just när det gäller SD-utspelet.

Ödestalet är nu över. Det kan sammanfattas som ett ambitiöst försök att knyta ihop de skilda delar av borgerligheten som normalt har kunnat mötas inom M, men som nu erfar hemlöshetskänslan. Nja, det var nog inte här allt vände. Men jag tror inte heller att det var här som allting tog slut. Ödestalet övergår i vardag. En rätt arbetssam vardag lär det bli om man ska lyfta det här.

Sanna Rayman, Debattredaktör

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev