Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Redaktionskrönika

Källkritikens källa

Det är intressant, det här med vad det innebär med källkritik och ett kritiskt sinnelag. På dagens DN Debatt skriver ett antal debattörer under rubriken ”Skolans och mediernas syn på källkritik är problematisk”. Problembilden som läggs fram är att källkritik och kritisk granskning – inte minst som den tillämpas i exempelvis rättning av nationella prov med mera – lärs ut med något slags mångfaldsideal i botten:

Publicerad: 23 mars 2017, 14:16

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


”Den elev som väljer två polariserade och ”subjektiva” källor får betyg A. Den elev som väljer Nationalencyklopedin med motiveringen att den granskats av experter och är mest sanningsenlig får ett C. Synen på källkritik framstår med all tydlighet: Det handlar om att ta in olika perspektiv, inte om vad som är sant.”

Debattörerna menar att detta är ett bakvänt sätt att lära ut källkritik. Målet ska inte vara att få en ”allsidig bild av hur människor uppfattar världen utan att närma sig sanningen”.

Jag läser, och jag håller med. Såklart är det så. Eller? Kanske vill vi ändå att de ska få en allsidig bild och att de via pedagogik får hjälp att närma sig sanningen? Å andra sidan, det beror väl på vad vi talar om för ämne? Vad som är sant och vad som är ett ”perspektiv” varierar ju. Debattörerna tar själva upp exemplet när medier faktagranskade Donald Trump så ivrigt att korrigeringen lätt kunde uppfattas som lika vinklad som Trumps originalpåståenden - fast åt andra hållet. Och de skriver: ”När faktafel korrigeras bör inte själva korrigeringen vara vilseledande.”

Jo, det är en bra utgångspunkt. Såväl i medier som i klassrum. I Perspektivartikel i förra numret av DS skriver Sergej Ivanov , filosofie doktor i språkdidaktik utifrån sin avhandling i vilken han granskar just ”kritiskt tänkande” i skolsammanhang genom att jämföra tre länders historieundervisning på gymnasienivå. Historieämnet är intressant i sammanhanget eftersom det här med perspektiv på vad som är ”sant” ofta har en särskild dynamik när det gäller historiska skeenden. Ni vet, vinnaren skriver historien etcetera.

Det Ivanov finner i sin studie är att i ryska och australiska klassrum erbjuds gymnasister flera motstridiga perspektiv på historien. Men i det svenska klassrummet sker undervisningen via ett enda narrativ – samt en ambition att fostra eleverna till goda medborgare. Har man därmed närmat sig sanningen genom att inte envisas med en ”allsidig bild”, för att tala med dagens DN Debatt?

Tja, kanske. Men det är inte självklart. Särskilt inte om det förutom sanning finns en ambition om att fostra ungdomen i en särskild moralisk/politisk riktning. Hur vet vi att man i detta klassrum behåller sanningen som första prioritet om den går på tvärs med den dygd man vill fostra enligt, till exempel?

Kontentan? Det finns inget självklart svar, bara ett behov av mer och kontinuerlig diskussion. Att lära ut sanningen låter rätt. Men det är inte fel att känna till många sidor av världen heller. Det kan rentav vara det som främjar det kritiska tänkandet. Om vi som är vuxna gör vårt.

Läs Sergej Ivanovs Perspektivartikel här.

Sanna Rayman, Debattredaktör

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev