Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Redaktionskrönika

Hur blir man etisk?

I en mycket läst och delad Perspektivartikel häromveckan beskrev forskningsledaren och författaren professor Mats Alvesson termen ”funktionell dumhet” och hur den tagit plats i den offentliga sektorn och gjort den till en ångestdriven verksamhet som prioriterar att undgå kritik framför att leverera kvalitet.

Publicerad: 1 november 2016, 15:12

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Upprinnelsen till den här ”bocka-av-logiken” är inte sällan skandaler av olika slag. Någon i verksamheten gör något fel och för att lugna berättigad ilska inrättas checklistor, värdegrundsmanualer och andra typer av rutiner tänkta att täppa till möjligheten att felet begås igen. Problemet, menade Alvesson i sin artikel, är att detta skapar ”funktionell dumhet”, det vill säga en ordning där man hellre gör formellt än sakligt rätt och där strävan framför allt är att följa regelboken, inte att verka efter eget huvud i syfte att få ut bästa möjliga av verksamheten.

Jag tänker på den artikeln när jag läser dagens DN Debatt, där Bo Rothstein och Lennart Levi manar landets universitet och högskolor att ta sitt ansvar för att ”etiksäkra” framtidens samhällselit genom att införa obligatoriska etikstudier i högre utbildning.

I sak är idén sympatisk. Vi har för lite av den sortens klassiska basinslag i högre utbildning. De flesta hade förmodligen mått bra av en dusch etik, några mått litteratur och ett par nypor historisk mognad som grund för framtida beslutsfattande i myndigheter på allehanda nivåer.

Däremot kan man fråga sig om det recept som Levi och Rothstein erbjuder kan tros vara räddningen från framtida skandaler och felsteg. Hade till exempel statssekreterare Bromander åkt mindre business class om han fått sig en fempoängare i etik under studietiden? Nej, förmodligen inte. Det faktum att han, enligt DN, har efterregistrerat bonuspoäng från sina tjänsteresor på ett privat bonuskonto tyder väl tvärtom på att han försökt ducka etikens påbud?

Detsamma gäller i många skandaler. Levi och Rothstein nämner en kavalkad av skandaler från såväl offentlig sektor som näringsliv: Panama-skandalen, fotbollsförbundet Fifa, Karolinska institutet, bristande omdöme på Skatteverket och Riksrevisionen osv. I flera av dem är det svårt att föreställa sig att det skulle vara någon sorts bildningsbrist på etikfronten som lett fram till skandalerna. Riksrevisorer vet vanligen en hel del om vikten av etik och transparens och Panamaskandalen handlar inte om folk som ”råkade” ställa spargrisen på fel ställe, om man säger så.

”Om inte de som är satta att som ledare och chefer bära ett tungt ansvar för samhällets centrala funktioner uppfattas som ärliga och går att lita på, finns det risk att också den allmänna tilliten i samhället sjunker”, skriver professorerna.

Långtidsutredningen pekar ut svensk tillit som en viktig framgångs- och trivselfaktor i Sverige, vilket gör värnet av tilliten till en viktig politisk uppgift – som kanske inte kan sägas ha hört till de mest prioriterade sista åren.

Men, hur blir man etisk? Kan man utbilda fram etiska människor? Jag är tveksam. Risken är överhängande att man bara skapar ytterligare en sån där värdegrundspärm, komplett med checklistor och riktlinjer. Problemet, tänker jag, är att det etiska förhållningssättet måste vara en känsla. En djupt känd ambition att inte vilja göra fel, helt enkelt för man ska känna lojalitet med den samhällsgemenskap man själv också ingår i och välja att inte svika den, inte ens när favörer åt vänner eller genvägar på jobbet hägrar. Den sortens etiksäkran kommer nog inte via högskolekurser, tyvärr.

Fast, å andra sidan. Om de tänkta etikstudierna skulle levereras med en högtidlighet och ett allvar som inger respekt. Om det tydligt kunde motiveras för studenterna att med den högre utbildning de får – vare sig det handlar om en jurist, läkare, ekonom eller ingenjör –  följer också en plikt att bli en ansvarsfull samhällsvarelse, ja då kanske man kan plantera den där känslan i bröstet på en del?

Sanna Rayman, Debattredaktör

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev