Har Sverige något ansvar för det brittiska uttåget?

En fråga som kan och bör ställas i kölvattnet av midsommarmorgonens nyhet, oavsett om man beklagar eller välkomnar valresultatet, är vad de brittiska väljarna egentligen röstat om.

En sak är säker. Det här folkomröstningsresultatet är sannolikt mer än en kritik mot vad som uppfattas som en övertung Brysselbyråkrati som inte förmått leverera, en reaktion på hur ett antal av EU:s toppolitiker i Bryssel men framförallt i sina hemländer inte förmått hantera flyktingkrisen och dess komplikationer i tid.

I delar av Brexitkampanjen har det också funnits en uttalad kritik mot den fria rörligheten på EU:s inre arbetsmarknad, som lett till att ett stort antal östeuropéer från bland annat Polen kommit till England för att arbeta.

Således var det invandringen mer än det eventuella demokratiska underskottet i Bryssels korridorer som kom att fälla utslaget och skaka om EU i dess grundvalar.

Det betyder sammantaget att en del av ansvaret för valresultatet också faller tillbaka på svenska politikers oförmåga att agera i tid. Det är knappast en slump att Malmoe figurerat som avskräckande exempel i undervegetationen i nejsidans kampanj. Hade flyktingkrisen inte uppstått och misskötts hade kritiken mot byråkratin i Bryssel i sig antagligen inte räckt för att skapa en majoritet för ett utträde.

Och på samma sätt som de brittiska väljarna nu visat sina valda representanter att förekomsten av polska rörmokare är en politisk komplikation och maktfaktor, kan vi anta att svenska politiker nu påminns om att frågan om hur hitresta EU-migranter och tiggare ska bemötas här i Sverige är något som rymmer en potentiell politisk sprängkraft.

Som så ofta tidigare har alltså en folkomröstning om en fråga i praktiken kommit att handla om, och avgöras av, en annan fråga. Det är därför folkomröstningar ofta är ett väldigt trubbigt demokratiskt instrument.

Vilken väg som EU nu väljer, och hur resultatet ska tolkas politiskt och vilka slutsatser som bör dras också här i Sverige är vilket fall som helst något som kan och bör engagera fler än de närmast sörjande, eller segerrusiga, i London och Bryssel. Och den debatten välkomnar vi så klart här på Dagens Samhälles debattsajt.

I vanskliga och osäkra tider är en livaktig och vital politisk debatt om demokratins grundläggande villkor, frågor och funktionssätt sannolikt mer viktig än någonsin. Om den diskussionen tystnar finns risken att det är Putin mer än engelsmännen och resten av EU:s medborgare som blir midsommaraftonens största politiska vinnare.

Andreas Henriksson, Debattredaktör