Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Redaktionskrönika

Emma Wange: Fritidspolitiker får sällan någon klapp på axeln

Lyckan att hamna på valbar plats till kommunernas och regionernas fullmäktige varar inte en evighet. Allt fler politiker väljer att hoppa av under mandatperioden. Hur kan man stoppa denna utveckling?

Publicerad: 11 november 2021, 08:19

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

FörtroendevaldaKommunerRegionerVal 2022Emma Wange

I skuggan av den pandemi som fortfarande präglar en stor del av samhällsdebatten befinner vi oss i början av en valrörelse som inte liknar andra. Stefan Löfven har avgått och regeringens parlamentariska stöd vilar på skakig grund. Det är därför lätt att rikta uppmärksamheten mot vad som händer på riksplan. 

Men samtidigt som detta sker börjar listorna med nomineringar till kommun- och regionvalen att bli klara. De bör granskas. För det är ändå dessa politiker som kommer att fatta besluten som i hög grad bestämmer samhällsutvecklingen de kommande fyra åren. 

Det har länge funnits en tydlig trend: allt färre väljer att engagera sig i partipolitiken och många som väljs hoppar av under mandatperioden. 

Ibland är orsaken uppenbar. Politiker som utsätts för hat eller hot hoppar av. Andra avgår efter att ha begått någon form av oegentlighet eller brott.  Men för de allra flesta handlar det om något annat. 

Låt oss kalla det livet.

Att vara fritidspolitiker kräver uppoffring och tålamod. Det handlar om att ge upp kvällar och lediga helger med familj och vänner. Om att läsa in sig på vad som kan kännas som oändliga underlag och sitta i möte efter möte utan att kunna få igenom de egna visionerna om ett bättre samhälle.

Det kan vara en förklaring till att de nya i politiken tenderar att hoppa av i lite högre utsträckning än de som vet vad det innebär att vara politiker. Det kan också vara en orsak till att andelen förtroendevalda över 64 år fortsätter att öka och att personer med eftergymnasial utbildning, höginkomsttagare och offentliganställda är överrepresenterade bland de förtroendevalda i kommuner och regioner. De tenderar helt enkelt att ha lättare att styra över sin egen tid. 

Samtidigt finns ett värde i att ha en så bred representation som möjligt. Att olika perspektiv och erfarenheter kan föras fram när besluten ska fattas. 

Men så ser verkligheten inte ut. Snarare blir rösterna färre när antalet förtroendevalda minskar, samtidigt som förtroendeuppdragen ökar i kommunerna. Fler politiker sitter med andra ord på flera stolar. Därmed koncentreras makten till färre individer. 

I ett samhälle där konkurrensen om dessa förtroendeuppdrag är knivskarp är det här inte något större problem. Men i det läge vi nu befinner oss – där det blir allt svårare att hitta kandidater och många förtroendevalda väljer att lämna sina uppdrag – har partierna all anledning att fråga sig hur de ska säkra återväxten och få fler politiker att stanna kvar. 

Att hitta lösningar på dessa problem är naturligtvis lättare sagt än gjort. Det är tydligt att det inte finns någon ”quick fix” eller universallösning. En dellösning skulle kunna vara att nya förtroendevalda fick en mer realistisk bild av uppdraget samtidigt som de gavs mer praktiskt stöd, eller att mer erfarna politiker – aktiva eller avgångna – agerade mentorer. 

Men nu när listorna blir klara finns det anledning att granska dem med en kritisk blick. Har man missat grupper? Skulle köns- och åldersfördelningen ha kunnat vara jämnare? Vad kan man göra för att förmå fler att sitta kvar under hela mandatperioden? 

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Emma Wange

Debattredaktör

ew@dagenssamhalle.se

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev