Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Redaktionskrönika

Fadimes öde är inte historia

Just nu debatteras hur vi ska hantera situationer där nyanlända par består av en omyndig maka och en myndig make.

Publicerad: 21 januari 2016, 08:41

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Debatten har uppstått efter att såväl Ekot som andra medier har rapporterat om hur Socialtjänsten har svårt med hur de ska förhålla sig i de här fallen och inte sällan låter minderåriga bo med den vuxna person de är gifta med.

Att det rapporteras ymnigt om saken och att den föranleder politiska utspel och engagemang är bra, det tyder på att åren inte har passerat obemärkt.

Det är i dag 14 år sedan Fadime Şahindal hedersmördades av sin far och hennes tragiska öde försatte landet i chock och sorg. Då var såväl frågorna som begreppet heder förhållandevis okänd materia – kunskaper som Fadime själv förtvivlat försökt sprida till makthavare och samhällsinstanser.

Sedan dess har mycket hänt, både i politiken, i lagarna och i debatten. Samtidigt bör vi vara förvissade om att varken arbetet mot eller debatten om hedersförtryck och angränsande traditioner är över. Diskussionen om hur vi ska hantera äktenskap bland nyanlända under 18 är ett sådant exempel. Det är ett sundhetstecken att så många reagerar.

Man bör dock inte utan vidare utgå ifrån att socialtjänsterna som har tillåtit samboende har gjort det av någon sorts slapphet eller relativiserande inställning. Även svenska ungdomar kan vara sambos utan att vara myndiga, så även om vi inte skulle erkänna äktenskapen som sådana skulle det i många fall vara svårt att vägra två människor som flytt halvvägs över klotet tillsammans att avsluta sin resa med att bo ihop här.

Lägg till detta att alternativet för många av de aktuella kommunerna är att i stället placera den minderåriga unga kvinnan bland okända människor på ett boende, sannolikt för ensamkommande – vilket i realiteten innebär att hon skulle sättas på ett boende bestående av idel unga män.

Ovanpå detta tillkommer att om man ska tro rapporteringen, så vet vi tydligen mycket lite om graden av otrygghet på asylboendena eftersom Polisen helst låter bli att berätta. Dessutom verkar det nu som att kriminella har äntrat också marknaden för asylboenden - åtminstone varnar Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap för detta i sin senaste lägesrapport.

Allt sammantaget får ovan faktorer sägas utgöra en  ganska besvärlig cocktail – som säkerligen bidrar till att socialtjänsterna blir benägna att bifalla boende mellan två makar där den ena är under 18. Helt enkelt för att det i många av fallen känns som den bättre lösningen av många dåliga.

Vi har helt enkelt inte ett läge där optimala lösningar finns att tillgå. Därför behöver debatten kring de här frågorna bli uppfinningsrik såtillvida att den fokuserar inte bara på vad vi rent formellt bör acceptera eller inte, utan också på hur vi kan göra för att fånga upp de fall där de aktuella kvinnorna vill ha samhällets hjälp att komma ur sin påtvingade situation.

Nyligen meddelade RFSU att de gärna bidrar framöver genom att tillhandahålla utbildningar för ensamkommande pojkar i frågor om sex, samlevnad och könsnormer etc. Det är säkert en god idé – och den får gärna åtföljas av flera, liknande initiativ.

Även på hedersfronten kommer samhället behöva lyfta sig självt i håret framöver. Det inser jag inte minst när jag samtalar med en bekant som arbetar som SFI-lärare med nyanlända norröver. I en grupp, bestående av vuxna män och kvinnor från Syrien mellan 20 och 40 år hade läraren i fråga samtalat om hedersfrågor och jämställdhet.

Under lektionen återberättades bland annat Fadime Şahindals öde och föranledde i princip uteslutande kommentarer som gjorde läraren modfälld och oroad inför framtiden.

En kvinna menade att hela situationen ”måste ha varit jättejobbig för Fadimes far – ingen vill ju döda sitt barn!”.

En man konstaterade att man är en dålig förälder om man låter sin dotter gå ut och träffa svenska killar.

En annan förklarade att en far över huvud taget inte bör låta sin dotter välja vem hon vill gifta sig med.

Och så vidare.

En ynka SFI-klass är inget representativt urval förstås. Men från samhällets sida bör vi likväl lyssna noga efter de här signalerna, snarare än stoppa huvudet i sanden. Vi behöver veta.

Utan kunskaper kan man ingenting göra. Den lärdomen försökte Fadime Şahindal inpränta i oss redan för 15 år sedan. Vi är skyldiga henne att inte glömma bort dem. Öden som hennes är inte historia, inte överspelade, utan i allra högsta grad något som sker i dag.

Sanna Rayman, Debattredaktör

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev