Det privata är inte längre politiskt?

Många har reagerat på texten och frågor haglar över ansvarig utgivare Ulf Johansson som med viss frenesi besvarar alla ifrågasättanden av krönikans förenlighet med public service opartiskhet med påståendet att krönikan inte kan anses vara en ledartext eftersom den ”inte berör politiska förslag”. Krönikan ”hanterar enbart mäns ansvar gentemot barnen” tillägger Ulf Johansson många gånger om i sina svar till kritiker på Twitter.

Det varken han eller SVT verkar förstå är att frågor kan vara och är politiskt laddade även om man i sak inte väljer sida rörande skarpa politiska förslag, som förslag om kvotering.

När texten i fråga dessutom aldrig hade kunnat finnas om det inte vore för den politiska konstruktionen föräldraförsäkring (vilket är vad som ger skribenten det statistiska underlaget för att alls kunna ha synpunkter på de föräldraval hon ”gör upp med” i sin krönika) så blir det förstås än svårare att ro hem försvaret om att texten bara skulle vara en oförarglig personlig betraktelse utan politiska implikationer. Den underliggande och bärande idén är trots allt att det är något allvarligt fel på uttaget av idag – och det är ett ställningstagande i sig, om än inte till ett skarpt förslag.

Intressant nog verkar SVT i detta fall ha bestämt sig för att sätta gränsen mellan partisk/opartisk inte i värderingsdimensionen, utan i den mer byråkratiskt politiska. Den gränsdragningen öppnar för att SVT imorgon publicerar en krönika där en SVT-medarbetare på nyhetsplats undviker att ta ställning i kvoteringsfrågan specifikt, men samtidigt orerar vitt och brett om hur han/hon/hen ”inte kan fatta hur en mor kan överge sitt barn före två års ålder”. Någonting säger mig emellertid att man inte hade haft samma lättsamma inställning till det ”opolitiska” då.

Man behöver inte stanna vid just det här ämnet. Det finns massor av ämnen som på en gång är politiskt hetstoff rent värderingsmässigt samtidigt som de finns i den realpolitiska debatten. Detta är ämnen där mediehus som SVT bör kliva försiktigt och inte nöja sig med att man faktiskt inte sagt bu eller bä angående politiska förslag. Det ser lite oreflekterat ut.

Skulle SVT till exempel köra krönikor där en medarbetare på nyhetsplats undviker att tycka något om abortlagstiftning per se, men samtidigt låter förstå att abort minsann är mord och ingenting annat och nu vill hon ”göra upp” med dessa val ty hon köper inte argumenten? Nej, jag tror att man hade funderat lite längre innan man tryckte publicera då. Och förmodligen hade man avstått.

När den där reflexen att avstå bara dyker upp i vissa fall, men inte alls i andra, betyder det vanligen på oförmåga att simma utanför den egna normpölen. Problemet SVT har här är att man sitter så djupt förankrad i den åsiktsmässiga normen att man helt missar att – i enlighet med opartiskheten – föreställa sig och respektera de som befinner sig på kant med aktuell norm.

Den föreställningsförmågan, tänker jag, är A och O för en publicist med opartiskhet som ledstjärna. Och den föreställningsförmågan förefaller inte ha närvarat vid publiceringen av denna text, inte heller var den särskilt påtaglig när SVT:s ansvarige utgivare Ulf Johansson försökte krishantera på Twitter idag.

När hans svar om ”mäns ansvar gentemot barnen” möttes med motfrågor blev han snabbt syrlig och besvarade ifrågasättandena med vågade insinuationer av typen ”Då anser du kanske inte att män ska ta ansvar för barnen” eller ”Förstår att du tycker att jämställdhet mellan könen är ideologi.”

Tanken är säkert att svaren ska täppa till truten på kritikerna. Jaha, så du är emot jämställdhet? Men det enda de gör är förvärrar klavertrampet. För ja, jämställdhet är inte ett begrepp utan laddning.

Visst, du kan säkert få de flesta medborgare i detta land att säga att de tycker att könen ska vara jämställda. Men därifrån till att vi alla tycker att denna jämställdhet måste förkroppsligas och mätas på samma sätt är det troligen mycket långt.

Detta bör man, som opartisk, ha respekt för och av den respekten syns föga i ovan nämnda syrligheter. Snarare ser man en person som avspisar allt utanför en oerhört snävt definierad norm som direkt suspekt.

Det är ingen ledartext, upprepar Ulf Johansson gång på gång i sina svar till kritiker. Som före detta ledarskribent (som numera får höra att det jag skriver är mycket tråkigare än förut) är jag böjd att hålla med honom. Det är sant. Mycket till linjeledare är det inte. Men som halvtaskig ledarkrönika skulle den säkert passera både här och där.

Sanna Rayman, Debattredaktör