Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Redaktionskrönika

Det är inte tanken som räknas

Någonting hände i förra veckan. Det vore nog en överdrift att påstå att det var enbart bilden på den drunknade pojken Alan Kurdi som satte igång allt – den eskalerande flyktingkrisen syns ju på många håll i Europa just nu – men klart är tragiken i den där bilden drabbade många samtidigt. Under helgen har det manifesterats och demonstrerats, samtidigt som temasändningar och särskilda kampanjer avlöst varandra i medier. Men det är inte bara på nätet och torgen som engagemanget syns, utan också i vardagen.

Publicerad: 7 september 2015, 11:11

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Själv gick jag till förskolan med en liten skamkänsla i morse. Inte för att jag egentligen har något att skämmas över – även jag har skickat pengar till de många hjälporganisationer som just nu jobbar för högtryck med flyktingsituationen, inte minst i Syrien. Men i morse hade jag ingen påse med mig. Personalen hade nyligen skickat ut mejl om att de tillsammans försökte samla ihop kläder och andra förnödenheter som hygienprodukter till flyktingbarn – en i sig berömvärd och fin gest från pedagogerna förstås.

Vi föräldrar ombads att leta hemma efter skor och annat som man kan tänka sig att en flykting behöver. Sakerna skulle därefter överlämnas till det politiskt obundna initiativet Vi gör vad vi kan, en insamling till flyktingar på ön Lesbos som har fått relativt stor spridning och uppmärksamhet på senare tid. Så stor att när man nu besöker initiativets sajt så visar det sig att de redan har tvingas begränsa sig och tacka nej till gåvor.

Viljan att ge överstiger vida förmågan att skicka vidare, enkelt uttryckt. Positivt, men resultatet kan ändå bli problematiskt. Nu säger Vi gör vad vi kan till Sveriges Radio att man kommer att transportera det man kan, men att resten av det insamlade materialet i stället kommer att fördelas ut till flyktingförläggningar här i Sverige. Gott så. Förhoppningsvis kommer sakerna till nytta den vägen. Samtidigt ger de här händelserna en tankeställare. Inte bara om hur insamlingar bör skötas, utan också om världens nya beskaffenhet.

Under den gångna veckan har ett klipp spritts med vindens hastighet på internet. Klippet visar när Hans Rosling ”läxar upp” en dansk journalist för att medier ger en skev bild av såväl flyktingkatastrofen som situationen i världen. I det senare fallet handlar det mycket om att påpeka att bilden av ”tredje världen” som utfattig, medellös, hjälplös och outbildad är förenklad eller rentav felaktig. ”Man måste förstå att det finns länder på alla nivåer och de flesta befinner sig någonstans i mitten”, säger Rosling och illustrerar sin verklighetsbeskrivning med sedvanlig Roslingsk pedagogik med äpplen och annan rekvisita, samtidigt som han pepprar programledaren med statistik som illustrerar poängen: ”Av de människor på jorden som har råd att ta flyget på semestern bor hälften utanför västvärlden.”

Det är sant. Mycket har hänt. Världen ser annorlunda ut, mängder av människor har lyft sig ur akut fattigdom. Insikterna som Rosling erbjuder kan och bör kanske överföras också till hur vi hjälper. För trots att fler och fler av oss inser detta så är det som att när kriserna och katastroferna sätter in så faller vi tillbaka i gamla hjulspår och tänker att det bästa vi kan göra är att skicka avlagda tröjor och schampooflaskor.

Säkert gör vi detta också för att det är något. Man vill göra något konkret och känslan när man swishat iväg några hundra till UNHCR eller Röda Korset är liksom för tunn och abstrakt. Att sortera kläder i påsar och bära iväg dem känns mer handgripligt och konkret.

Men nöden i världen är inte längre i huvudsak en brist på kläder eller ens mat. Det människor saknar är trygghet och stabilitet, vilket är desto svårare att förpacka i påsar och köra ner i lastbil. Visst, i en flyktingkris kommer även det basala att fallera, så är det. Men fortfarande så är situationen i grunden annorlunda – vilket ställer krav på den hjälp vi bistår med. Det är tanken som räknas, säger vi ibland. Frågan är om den devisen kan anses giltig i situationer som denna. Tanken må vara god, men den bästa hjälpen förmedlas resurseffektivt och med kunskapsgrund.

Häromdagen skrev Sara Johansson, som tidigare arbetat för internationella Röda korset, en läsvärd och frustrerad statusuppdatering på Facebook om just detta. Postningen delades över 30 000 gånger och resulterade även i flera medieinslag som förhoppningsvis bidrar till att uppdatera bilden både av hjälpen och världen.

Sanna Rayman, Debattredaktör

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News