Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Redaktionskrönika

Barn ska inte behöva änglavakt mot skott och granater

– De får göra vad de vill, men någon annanstans. Inte i bostadsområden. Tänk om mina barn blir skadade eller dödade, säger Samiuddin Ahmadi, mannen vars barn var en hårsmån från att dödas i Malmö i går kväll.

Publicerad: 26 september 2016, 11:19

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


– Ett rent under att vi inte har fler på sjukhus, säger den jourhavande förundersökningsledaren till Sveriges Radio.

För SVT berättar Samiuddin Ahmadi om kulornas framfart i hans hem. (Låt det sjunka in: i hans hem.) En av dem svepte i huvudhöjd förbi den plats där han själv brukar sitta om kvällarna. Ren tur att han inte satt där just då. Liksom det är ren tur att en annan kula höll tio centimeters avstånd från hans sons huvud.

Ren tur. Änglavakt. Under och mirakel. Så lyder tidningsspråket för händelser då människor undgår tragedi och katastrof. Och det är klart att beskrivningar som dessa ligger nära till hands när någon varit tio centimeter från döden. Men egentligen, hur kan man ens tala om ”tur” i dessa mörka sammanhang? Samma änglar var frånvarande när en granatattack kostade en åttaåring livet i Biskopsgården för en dryg månad sedan. Och även om utfallet i Malmö inte blev lika nattsvart – hur tursamt är det egentligen att bo i en lägenhet i ett område där gängkrig pågår? Vilka änglar ska man tacka när man får kulhål i vardagsrummet klockan sju en söndagkväll?

Ofta har det sagts att gängvåldet bara drabbar de inblandade. Detta har varit omständigheten vi klamrat oss fast vid. Att det är interna angelägenheter, så att säga. Som om kulor inte studsar, som om splitter inte kan skada. Som om hänsynslöshet inte är en risk för oss alla. Lägg därtill att gängens mål är kontroll, kontroll över affärsområden och människor. Och för att få kontroll måste man injaga skräck i alla som kan tänkas stå i vägen. En sådan PR-plan drabbar fler än de inblandade, den drabbar brett - och hårt. Man ska visa att man menar allvar. Att man är en Galen Jävel, som inte tvekar för att platsen är olämplig, för att lägenheten bebos av barn eller för att riskerna för oskyldiga är höga. Man bör vara övertygande i sin hänsynslöshet.

Häromveckan kunde man läsa en hjärtskärande artikel signerad Martina Domini, som bor och arbetar i Biskopsgården, på SVT Opinion. ”Tioåringars värld ska inte handla om handgranater och kalashnikovs”, skriver hon. ”Jag säger till mitt barn att undvika grupper med män”, skriver hon. ”Barnen ser knarkhandel som sker mer eller mindre öppet”, skriver hon.

Det hon skildrar är en förändring till det sämre. Det var inte så här när hon själv växte upp i området. Det Biskopsgården hon kände är förlorat. Säkert tänker Samiuddin Ahmadi eller hans grannar liknande tankar om Malmös stökigare områden. Även här har det varit bättre förut. Kanske inte strålande, men bättre än nu. Tryggare.

– De får göra vad de vill, men någon annanstans, säger Samiuddin Ahmadi.

Man förstår hur han tänker. Bort, bort, bort, med det onda! Låt dem döda varandra på en ödetomt någonstans! Bara inte i bostadsområden. Eller torg. Eller nära en förskola. Eller vid fotbollsplanen.

Men saken är den att det inte finns något ”bort”. De människor som gör det här, som avlossar skotten och utför granatattackerna, de försvinner inte – även om man föser dem ett kvarter hit eller dit. Det finns inte något ”annanstans” där gängvåldet är ett lämpligt inslag. Varje plats i vårt samhälle är en lika olämplig plats för skott och granater. I skrivande stund nås jag av nyheten att det föremål som hittades vid Flatåsskolan i Göteborg igår visade sig vara en skarp rörbomb. Vilket sammanhang den ska placeras in i är ännu okänt, men hänsynslöshet är ett nyckelord också här.

Nej tyvärr. Det går inte att fösa bort våldet till en plats där det inte når oss. Den där hänsynslösheten måste besegras med en gemensam moral. Och under tiden stävjas med polisnärvaro. Martina Domini formulerar det väl i sin artikel:

”Det har varit så mycket skottlossningar här, inte bara vid morden på Vår Krog & Bar. De sköt på någon gård nära Vårväderstorget och kulorna flög mot hållplatsen och slog i räcket så att det blixtrade till.Så de som stod och väntade på spårvagnen då hade kunnat få en kula i magen. För de som skjuter bryr sig inte.Jag tycker att det är skönt att det finns så många poliser här nu. Det gör mig tryggare när jag ser deras bilar och vet att de snabbt är på plats om något händer.Men för att verkligen förändra livet här behöver vi få tillbaka gamla värderingar, en moral som säger vad som är rätt och vad som är fel.Det måste bli mer attraktivt med god moral. Och alla måste vara delaktiga i den förändringen.”

Jag tror att hon har väldigt rätt. Den stora frågan är - hur uppnår vi den önskvärda förändringen? Debattartiklar med konstruktiva och konkreta förslag kommer att särbehandlas i gräddfil, det lovar jag!

Sanna Rayman, Debattredaktör

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News