Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Redaktionskrönika

Babel, Hitler och en debattlag till Siewert Öholms minne

Har vi alltid varit oförmögna att tala med varandra eller är det ett tillstånd på tillväxt? Det, liksom mycket annat för närvarande, ter sig oklart. Samtidigt är allt det oklara väldigt svartvitt och kategoriskt. Låter det ologiskt? Välkommen till samtiden! Aldrig har vi efterliknat Bibelns Babelberättelse mer än just nu.

Publicerad: 2 februari 2017, 13:05

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


2003 var Jonas Gardell och Mark Levengood programledare för Melodifestivalen. I tidningen Nya Dagen skrev Siewert Öholm att SVT gjort tävlingen till ”en manifestation av paret Gardells sexuella läggning” i syfte att fostra tv-tittarna ideologiskt. Gardell å sin sida vilade inte på hanen ”Han är på samma unkna nivå som Hitler”, kontrade han i en intervju med Aftonbladet, ty det här tilldrog sig på den tiden då Godwins lag ännu inte var allmängods i debatt-etiketten.

Efter ytterligare lite munhuggande i kvällspressen hade Öholm hunnit kalla Gardell ”geni” och Gardell erkände att han ”tyckte om Öholm”.

Ja, faktiskt. Det slutade i något slags ilsken vänlighet. Sånt har vi lagt av med nu. Idag ringer vi varandras arbetsgivare istället.

...

Nyligen lämnade Siewert Öholm jordelivet. I mina journalisttäta flöden var det många som berättade om sina möten med Siewert. Jag tänkte bidra med ett. Det var 2008, jag var sedan april färsking på Svenska Dagbladets ledarsida och nu ringde SVT Debatt. Att medverka i SVT Debatt är rätt jobbigt. Man måste åka till Göteborg, övernatta där, komma sent till jobbet dagen efter – allt för att leverera sisådär två meningar i tv-rutan. I ett program där eftersmaken i nio fall av tio är frustration. Babel, ni vet.

Den här gången var det en specialversion av programmet. Presidentval stundade i USA, kandidaterna hette Barack Obama och John McCain.

Istället för ett ”apberg” med debatterande människor skulle studion denna gång hysa två: Team Obama och Team McCain. Nu hoppades man att ledarskribentskan på SvD skulle vilja delta i debatten i det senare laget. Jag förklarade att jag inte kände passionerat för republikanerna, även om jag kanske tyckte att Obamas kampanj var övermåttan floskulös.

Men du skrev ju det här positiva sticket om McCains näringspolitik?

Suck, ja, jo. Det gjorde jag ju. (McCain hade varit ärlig, jag hade skrivit att det var en uppfriskande sak.)

Efter lite om och med blev det bestämt att jag skulle komma, sitta där och svara på en fråga om näringspolitik. Jag åkte dit på villkor att ingen jäkel skulle dra in mig i nån diskussion om Sarah Palin, allra minst om aborter.

Sagt och gjort. Jag reste till Göteborg, hastade in i studion och placerades bredvid bland annat Siewert Öholm som hälsade vänligt och berömde mina texter. Så drog sändningen igång och programledaren Janne Josefsson bollade frågor mellan ”lagen”.

Men, så havererade något. Josefsson förlorade kontakten med producenterna och var plötsligt utan vägledning. Ingen kunde säga ”hon i rött hår heter X” eller ”snubben i vit skjorta tycker Y, fråga honom det här”.

Det tog inte många sekunder förrän tv-mannen Siewert Öholm hade tagit över Josefssons tappade initiativ i studion. 1-2-3 och DÄR kom aborterna och Sarah Palin och hennes gravida tonårsdotter. Och poff, där bollade Josefsson över frågan till mig.

Gah.

Jag minns inte riktigt vad jag sa. Men jag minns att jag var rätt bakis på tåget hem dagen efter. Och jag kände att det här med ”debatt” i TV kanske inte är min favoritgren, för jag var inte en Siewert Öholm, som med självklar studiopondus liksom grep efter varje tillfälle. Nej, helst ville jag nog skriva, konstaterade jag. Men det var säkert ”bra teve”.

Nu, nästan tio år senare är det demokratiska samtalet än mer illa ute. Vi har ett annat amerikanskt presidentval bakom oss, ett där debatten, samtalsklimatet och kampanjerna har varit värre än någonsin. För att inte tala om utfallet. Kanhända är även detta ”bra teve”, men i övrigt är det svårt att hitta något positivt att säga.

Tankarna på Babel kryper inpå allt oftare. Det reglerade samtalet – det där man lyssnar, väntar på sin tur och värderar argumenten man serveras – praktiseras det alls längre? Eller där man, som Gardell och Öholm en gång, säger något vänligt, till och med när man är så oenig det bara går? Intrycket gäller inte bara den svenska debattens polariserade hörn, utan hela världen. Jag läste att…? FAKE NEWS! Men, någon sa…? FILTERBUBBLA!

Hörsnäckan är borta. Vem modererar?

Som om inte oron över nuet vore nog så läser jag en artikel i Vanity Fair.

Här berättar Nick Bilton om en rad tekniska framsteg som kan väntas bli ”spelare” nästa gång USA ska välja president 2020. Ni trodde ”fake news” var jobbigt nu? Vänta bara.

Här berättas om teknologi som gör det möjligt att realtidsändra ansiktsrörelser i videoklipp, vilket skulle göra det möjligt att skapa stor förvirring genom att tex kabla ut falska budskap från ledande politiker.

Men man behöver rätt röst också? Javisst. Och här kommer en annan finslipad teknik in, ett ”photoshop för ljud”, där allt man behöver är att mata in 20 minuters inspelning av någons röst för att sedan kunna låta denna röst säga vad som helst, med rätt intonation och dialekt osv.

Den som vill förvirra debatten kommer ha allt lättare att sprida rykten och falska påståenden framöver. Och, som skribenten i Vanity Fair avslutar: det är viktigare än någonsin att skaparna av nya teknologier börjar fundera över vilket av genomslag deras kreationer kan få. Man måste inte uppfinna bomber för att bli ihågkommen som den som skapat destruktion bortom räddning. Det kan räcka långt att vara den som fulländade Babeleffekten.

Nu kanske någon invänder att så här låter det ju alltid. All ny teknik, alla nya företeelser, all ny musik - alltid är det nån dysterkvist som kommer och spår jordens undergång – och kommer du förresten ihåg när Siewert Öholm varnade för att hårdrock leder till satanism i Svar Direkt 1984?

Ja, jag kommer ihåg det. Alla kommer ihåg det. Och jag föreslår härmed att vi instiftar en debattlag till Siewert Öholms minne – en lag som kan kalkeras efter Godwins paragrafer. Låt oss för enkelhetens skull kalla den ”Öholms lag”. Jag tror att han hade gillat den.

Precis som i fallet Godwins lag innebär brott mot Öholms lag att det blir meningslöst att fortsätta diskussionen. Den som förbrutit sig mot lagen är då att betrakta som debattens förlorare. Men den här gången handlar det inte om att man inte får ta till ”Hitler” i tid och otid, utan att man helt enkelt inte får lansera Öholms funderingar kring hårdrocksbandet W.A.S.P varje gång då någon befarar att någonting nytt kan ha baksidor.

Öholm och hårdrocken är tv-historia. Han har rentav bett om ursäkt för det.
Att påminna om Svar Direkt 1984 är helt enkelt inte ett relevant argument, vare sig om diskussionen gäller läsplattor i förskolan eller teknologiska framstegs påverkan på det demokratiska samtalet.

Framöver kommer det att bli mer centralt än någonsin att reagera inte på vilket lag som sa vad, utan på argumenten i sig. Vi måste avhålla oss från stela debattfigurer, standardiserade mallar och lagtillhörighet.

Vi har inte råd att göra ”bra teve” av det demokratiska samtalet längre.

Sanna Rayman, Debattredaktör

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev