Christina Kennedy: Att peka finger botar ingen tystnadskultur

När satt du i ett möte senast och tänkte säga något men lät bli för att du var rädd för hur det skulle tas emot? När flaggade du senast för ett fel i din organisation och blev tackad för hjälpen? Bidrar din tystnad till att uppdraget inte sköts på rätt sätt – att barn omhändertas på felaktiga grunder, att upphandlingar vinns av fel anbud, att föräldrar med makt lyckas tjata sig till ett bättre betyg för sin unge?

Det är lättare att peka ut en tystnadskultur, säga att den existerar, än att få den att försvinna. Den lever uppe i huvudet på alla i organisationen tillsammans med egna rädslor och tidigare erfarenheter. Svår att mäta. Lätt att känna. Den behöver inte heller kunna bevisas; bara det faktum att enskilda medarbetare tror att den finns hämmar alla. 

I Dagens Samhälle rapporterar vi ofta om sådana svårigheter som uppstått i stora organisationer med viktiga uppdrag. Tillsammans med vårdnadstvister är tystnadskulturer något av det mest komplicerade som finns att bevaka. Samma situationer kan tolkas helt olika av inblandade parter, och även om inget officiellt lock lagts på diskussionen kan det ha uppfattats indirekt och få lika stor tyngd ändå.

I höstas meddelade var femte medarbetare i Region Västerbotten i en undersökning att de är rädda för repressalier om de uttrycker sig kritiskt. I Region Dalarna har fem fackförbund och 31 chefer helt nyligen slagit larm om liknande problem.

LÄS OCKSÅ: ”Man kan inte lösa ett problem man inte känner till” 

Vad gör man då som chef i en sådan situation? Det är oerhört svårt att åtgärda problem som ingen vågar vittna om öppet. Risken är stor att man gör fel saker, eller ännu större att man blir handlingsförlamad och gör ingenting alls. Det är också lätt att få för sig att den tunga, oformliga klumpen ”tystnadskultur” är något som en enskild ledare kan lösa själv. I verkligheten krävs mycket från många. Självklart vilar ansvaret tungt på toppen av organisationen att visa vägen framåt. För medarbetarna, men också för medborgarna. 

I många interaktioner krävs mod av oss som människor. Att vara den första som säger ”jag älskar dig” privat är läskigt. Att i en grupp som redan är på väg åt ett utpekat håll vara den som stannar upp och säger: ”vänta, jag vet inte om detta är rätt, kan vi göra så här istället” – det är krävande. Yttrandefriheten som vi i vårt land ibland tar för given garanterar inte den som använder sig av den evig tacksamhet eller uppskattning från andra. Den som gör sin röst hörd möter ofta motsatsen: trötta blickar, hård kritik, invändningar. I stora offentliga organisationer måste invändningarna få finnas kvar, eftersom en öppen diskussion om uppdraget och förutsättningarna är avgörande för att lyckas. Men härskartekniker, bestraffningar, snack bakom ryggen, beslut i bastun och brist på respekt måste bort. 

Denna vecka fattas beslut om att samtliga anställda i Göteborgs stad (och även stadens bolag), närmare 60 000 personer ska utbildas om meddelarfrihet och meddelarskydd. Kommer det att rå på tystnadskulturen? Är det åtminstone en början? 

Berätta gärna vad som görs för att komma åt rädslan att tala öppet där du jobbar. I veckan inleds rättegången mot ”stjärnkirurgen” Paolo Macchiarini, en påminnelse om vad som kan hända när det går för fort och för många tycker likadant.