Örjan Björklund: Är liberalismen död, eller vilar den bara?

För den fatalistiskt lagde liberalen finns flera mer eller mindre apokalyptiska beskrivningar av den klassiska politiska ideologins snara undergång: ”The end of liberalism” från 1979, ”Liberalismens död” från 2001 och Francis Fukuyamas ”Missnöjets tid – den liberala erans slut” som kom ut för bara några veckor sedan. Liberalismen har alltså räknats ut ganska många gånger men är fortfarande med, även om den tycks hänga på repen. 

Faktum är dock att Fukuyamas nya bok snarare lär handla om hur liberalismen kan återupplivas och stärkas än om dess undergång. Det kan kanske behövas, för tongångarna inom delar av de svenska Liberalerna är ödesmättade och kritiken mot innehållet i Tidöavtalet hård. Maria Leissner, före detta partiledare för dåvarande Folkpartiet, har sagt att hon med överenskommelsen upplever att hon ”ser partiet dö” och berättar för SVT att hon grät när den offentliggjordes. Även från Stockholmsliberalerna är kritiken bister. Och enligt medieuppgifter har Johan Pehrson anmälts av partikollegor till L:s interna granskningsutskott för att han aldrig informerade partistyrelsen om innehållet i avtalet.

Själv hävdar partiledaren fortsatt att han har partiet bakom sig. Och kanske, kanske kommer det när ministerposter delats ut och mandatperioden rullat i gång visa sig att liberalismen inte alls är död, utan bara vilar? Ni vet, som affärsbiträdet hävdar om papegojan i den gamla Monty Python-sketchen. 

Vi får se. Klart är nog att det lilla parti som vid förra valet körde nätreklam om sin stolthet över att vara Sverigedemokraternas huvudfiende får en gropig färd när de under kommande mandatperiod kan tvingas svälja en hel radda mer eller mindre illiberala SD-förslag. 

Går L vinnande ur detta är det – för att återvända till sporttermer, vilket ju Johan Pehrson verkar gilla – nästan som ett slags politikens Miracle on Ice: när ett litet gäng collegespelare från USA vann OS-finalen i hockey 1980 mot favorittippade Sovjet. 

I kommuner och regioner lär nog Liberalerna komma med i färre styren denna mandatperiod än i förra. När den politiska ledningen vid denna tidnings pressläggning stod klar i drygt 160 kommuner var faktiskt S+M den vanligaste partikombinationen. Näst vanligast: det gamla alliansstyret M, C, KD, L. Alliansen och fornstora dar är möjligen något att drömma om för liberaler på riksnivå och kanske alldeles särskilt för den största förloraren i kommunerna, både när det gäller plats i styren och kso-poster – Centern. Även inom det partiet rasar en hård debatt om framtida politiska vägval, vilket du kan läsa mer om här. 

På vår sajt kan du även läsa om den nya regeringens ministrar och Tidöavtalets påverkan på kommuner och regioner. Men självklart också om hur det går med bildandet av styren i det dryga hundratalet kommuner och regioner som återstår. Detta följer du enklast via vår interaktiva webbkarta, som uppdateras dagligen och stundligen.