Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Redaktionskrönika

Andra chansen-dramaturgin finns också i politiken

Ikväll är det Melodifestival. Häromveckan satt vi samlade och betraktade en delfinal. Barnen hade som vanligt redan bestämt sig vilka som var deras favoriter - innan de ens hört låten. Inte bara i politiken är det viktigt att hålla på rätt lag, oaktat förslag - även dagis- och skolbarn är väl intränade i förmågan att veta vilken artist alla gillar just nu. Således var det Boris René och Ace Wilder som på förhand var favoriterna. Och det gick ju som bekant hyfsat för dem.

Publicerad: 18 februari 2017, 16:03

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Att kidsen föredrog dem beror förstås på att de redan kände till dem från tidigare festivaler. Inte minst Ace Wilder är på nåt sätt predestinerad att alltid klara sig bra i delfinalerna sedan hon snuvades på att segra med Busy Doin' Nothin’, som ju egentligen är en låt som liksom borde ha vunnit. De låtar hon ställt upp med sedan dess är egentligen inte lika självklara segrarlåtar, men det är som att vi är skyldiga henne att vara comeback kid – sådan är dramaturgin.

Och, frågan är om detta inte är den mest populära moderna sagan överlag? Hela andra chansen-upplägget bygger förstås på samma sak. Att inte riktigt klara det, men att lyckas till slut. Att kämpa sig upp underifrån, att ta sig till toppen trots motgångarna. Och snart sagt varenda partiledare får se sig beskrivna enligt mallen, antingen det är svetsaren, som blev partiledare för Rörelsen med stort R eller Fredrik Reinfeldt, som blev så nesligt utskälld av Carl Bildt inför hela riksdagsgruppen och sedan tog över partiet. Eller ta Annie Lööf, som gick kräftgång i opinionen och hånades för sina ”tydliga besked”, men som nu är den som pekas ut som Alliansens egentliga ledare. Medierna fullkomligt älskar dramaturgin i hur hon ”vänt” utvecklingen för C.

Alla har varit där - på botten där ingenting man säger tas emot förutsättningslöst, där alla utspel synas efter hånbara inslag, där mätning efter mätning pekar nedåt. Socialdemokraterna hade perioder av det här såväl under Sahlin som Juholt och Moderaterna får känna på det nu.

När M utspelade om no-go-zoner för kriminella häromdagen var det ett tydligt tecken. Reaktionerna var inte i första hand ett tecken på att förslaget var så himla dåligt eller knäppt som många gjorde gällande - det finns trots allt liknande i andra länder och det går absolut att hitta argument för varför den här typen av käppar i hjulen för brottsligt beteende kan vara både rimliga och nyttiga. Nej, reaktionerna var framför allt en fingervisning om hur jäkla illa till M sitter just nu. De är i zonen då det i princip är slöseri med politiska förslag att göra utspel. Ingenting de säger eller gör landar rätt.

Situationen får många att spekulera i om Anna Kinberg Batra ens kommer kunna sitta kvar över valet. Det är begripligt att funderingen cirkulerar, men jag undrar om den är särskilt trolig. Valet närmar sig och att byta ledarfejs så här kort inpå är förenat med risker.

Å andra sidan är M inte samma parti som Centerpartiet. Under Annie Lööfs tid vid rodret har Centerpartiet stått henne bi i vått och torrt och envist valt om henne – till och med när man noterade rekordlåga resultat i mätningarna. Dylikt tålamod är möjligare för ett litet och ideologiskt sammansvetsat parti, än för ett stort parti som Moderaterna, där medlemmarna förväntar sig chans på regeringsmakt.

Men så har vi förstås det här med andra chansen-dramaturgin. Att vara uträknad och förhånad i februari 2017 är trots allt bättre än att vara det i september 2018. Moderaterna bör kanske spara några utspel till en eventuell andra chans..?

Sanna Rayman, Debattredaktör

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev