Vi måste bygga säkra städer tillsammans

Under våren präglades nyhetsflödet av rättegången mot Rakhmat Akilov. I vittnesmål har element i gatumiljön omnämnts och tillskrivits människolivs räddning. Som när ett gift par i sitt vittnesmål berättade att de trodde att ljudet från ett betonglejon som skrapades mot marken när det knuffades framåt av den stulna lastbilen var den varningssignal som gjorde att de klarade sig. En gastkramande detalj.

Efter terrorattentatet den 7 april förra året var den omedelbara reaktionen från Stockholms stads sida att beställa fler betonglejon att placera ut på Drottninggatan.

Även i resten av landet har de åtgärder som vidtagits eller planeras för att fysiskt förhindra fordonsattacker varit likartade. De har inskränkts till utplaceringen av betonghinder eller uppsättningen av pollare (hinder som, beroende på tyngd och hur de förankras, kan vara nog så effektiva och som dessutom tillåter nyttotrafik). Men ingen önskar ett offentligt rum omgärdat av barriärer. Därför är utmaningen nu att säkerställa att gator och torg förblir de attraktiva arenor för ett aktivt offentligt liv som vi har rätt att förvänta oss i ett öppet samhälle. Om inslag i gatumiljön, som är ämnade att försvåra terrorattacker, även ska kunna bidra till ett civiliserat stadsliv krävs att detta blir en uppgift för arkitekter och formgivare.

I London har år av strävan att säkra staden mot terrorhot, först från IRA och på senare tid IS-inspirerade attentat, resulterat i en stad som upplevs som en befästning. Olympiaparken, som byggdes till spelen 2012, omgärdas av en kostbar och mycket framträdande ring av pollare samtidigt som Stratfords livliga stadskärna, som ligger i närheten, inte har något liknande skydd. Att pollare i rostfritt stål har spridits ut över staden har bara gynnat den industri som lever av antiterrorprodukter. Objekten tillför inte det offentliga rummet några kvaliteter utan tjänar bara som en påminnelse om ett konstant hot. De åtgärder till skydd mot terrorism som har vidtagits i London förstärker dessutom de stora sociala och ekonomiska klyftorna i staden och gör dem fullt synliga för alla som lever i den.

Trots att Sverige, i en internationell jämförelse, är ett mycket säkert land är det många som ändå känner sig otrygga i det offentliga rummet. Att bara öka antalet och storleken på lejonen på Drottninggatan gör inget för att komma tillrätta med att problemet till stor del är av psykologisk natur. Arkdes, som är ett nationellt museum och kunskapscentrum för diskussionen om framtidens arkitektur och design, har till en pågående utställning, bett ett antal formgivare ta fram alternativ till de betong och stålhinder som i allt högre utsträckning finns utplacerade i våra städer. Ett av förslagen, designat av Clara von Zweigbergk, är ett infartshinder som även fungerar som ett slags läktare vilket resulterar i att platser för ett aktivt urbant liv skapas. Hindret kan också fungera som en möbel som bjuder in passerande att slå sig ned för en stunds samtal eller bara för att pusta ut ett ögonblick. I all sin enkelhet är detta ett verk som tillför något värdefullt till det offentliga rummet, som kan möjliggöra gatukultur och möten. Vi tror att en sådan generositet i det offentliga rummet gör mer för att vi som medborgare ska känna oss trygga än större betonglejon och fler stålpollare.

I likhet med andra möbler i det offentliga rummet måste infartshindren anpassas efter en mängd förutsättningar. Vissa objekt ska stå permanent, andra behövs för tillfälliga evenemang, på en del platser kan hindren förankras i marken, på andra platser är det inte en möjlighet och för många hinder är det nödvändigt med en teknisk lösning som tillåter passage för nyttotrafik.

De antagonistiska hot som samhället behöver skydda sig mot är inte bara en angelägenhet för storstäderna. Radikaliserade individer som är beredda att handla utifrån vad lärorna i de våldsbejakande ideologier de bekänner sig till finns överallt.

Därför är insatser för ökad trygghet och säkerhet relevanta prioriteringar över hela landet och många kommuner ägnar redan betydande tankemöda åt trygghetsskapande ingrepp i stadsmiljön. I samband med den pågående politikerveckan i Visby är säkerheten prioriterad. Det är inte bara Almedalsveckan som är ett potentiellt mål. Sommaren innebär festivaler, folksamlingar och uteliv. Bortom den stundar valrörelsens intensivaste skede med allt vad det innebär av valstugor och politikertal på gator och torg runt om i landet.

Allt byggande och planerande i Sverige genomsyras av ett omfattande regelverk som tillgodoser krav på säkerhet och tillgänglighet. Att vi har höga krav på brandsäkerhet är en självklarhet, men för hot som kallas antagonistiska saknas regler och riktlinjer. Det finns i dag inga instruktioner eller manualer för design som förebygger och motverkar terrorism som arkitekter, planerare och beslutsfattare kan använda i sitt arbete. Om denna dimension ska kunna läggas till planeringen och byggandet krävs att de myndigheter som ansvarar för genomförandet av den statliga arkitekturpolitiken samarbetar med forskarna på området terrorism och andra aktörer på säkerhetsområdet, men även med arkitekter och formgivare för att identifiera vilka hot samhället ska rusta sig mot och hur arkitekturen och designen ska bli verktyg som effektivt minimerar möjligheterna att genomföra attentat utan att levande stadsmiljöer går förlorade.

För att nå dit krävs att:

Arkitekter, planerare och aktörer inom byggindustrin får verktyg för att det förebyggande arbetet mot antagonistiska hot ska kunna inkluderas i byggandet och planerandet. För detta behövs samverkan mellan myndigheter, akademin och byggsektorns aktörer. ArkDes är en av flera initiativtagare till ett tvärdisciplinärt arbete som ska resultera i en inspirerande handbok med tydliga checklistor för hur våra offentliga rum och landskap kan säkras utifrån ett designdrivet helhetsperspektiv.

Åtgärderna till försvar av det öppna samhället utsträcks från värnandet om den personliga integriteten och medborgerliga fri- och rättigheter till att även omfatta det öppna, fysiska, samhället. Här kan arkitekturen och designen bidra. I ett pågående projekt har Arkdes engagerat formgivare att ta fram förslag på hinder som både är effektiva skydd men som även säkerställer ett öppet och levande stadsrum. Förhoppningen är att initiativet ska vara till hjälp för kommuner som ser ett behov av att säkra sina offentliga rum mot attentat liknande det som utfördes på Drottninggatan förra året.

Ökad kunskap och mer forskning. Genom att initiera forskning och sprida kunskap, vilket är Arkdes uppdrag, har myndigheten som ambition att göra en insats även på detta arkitektur- och formområde.

Kieran Long, överintendent Arkdes.

Karolina Keyzer, arkitekt SAR/MSA, tidigare stadsarkitekt i Stockholm