Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Perspektiv

Terrorn ytterligare argument för kommunal polis

Frågan är inte om utan när nästa terrorattack sker. I fredags hade vi förmodligen tur, nästa gång kan det bli mycket värre. 2016 dödades över 80 människor i ett liknande attentat i Nice. Kärleken – och den rättmätiga vreden – bör kanaliseras till något konstruktivt, skriver polisen och kriminologen Fredrik Kärrholm.

Publicerad: 12 april 2017, 08:08

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Foto: Robert Hilmersson


Ämnen i artikeln:

PolisenKommunerDådet i Stockholm

Blommor, blommor, blommor. När stockholmarna samlades i söndags för att manifestera mot våld och hedra terrorns offer var det många som anlände till Sergels torg med dubbla uppsättningar blommor. De lades på marken för att minnas de döda, men de gavs också till polisen. Utanför Åhléns city fullkomligt täcktes en polisbuss av blomster. Det värmer såklart i hjärtat att se medborgarna solidarisera sig med de drabbade och visa uppskattning för en poliskår som vanligtvis överöses med mer kritik än kärlek. Men kärleksbudskap minskar näppeligen risken för fler attentat. På den punkten behöver mer göras.

Frågan är vad mer som kan göras för att förebygga och stoppa terrorattacker. Det finns naturligtvis inte ett, utan flera svar på den frågan. Åtgärdsförslag har inte sällan handlat om olika former av övervakning, sociala insatser och kriminalisering av samröre med terrororganisationer. Många goda förslag har tyvärr fastnat i diskussion utan att realiseras. Ansvariga politikers senfärdighet är i vissa delar skamlig.

En preventiv åtgärd som mindre ofta diskuterats med anledning av just terrorbrott är en lokalt närvarande polis. I andra europeiska länder har däremot en sådan posterad och fotpatrullerande polis blivit ett allt vanligare inslag i stadsbilden som konsekvens av det ökade terrorhotet. I Sverige är detta emellertid fortfarande en ovanlig syn.

Erfarenheterna från terrorattacker runt om i världen är att poliserna som är först på plats nästan alltid är ordinära och rutinpatrullerande poliser. I Sverige kallas dessa poliser för ingripandepoliser och är fördelade mellan 95 distrikt som kallas lokalpolisområden. Det var också sådana ingripandepoliser som först anlände till attentatsplatsen på Drottninggatan. Specialtränade insatsstyrkor är viktiga, men sällan först på plats.

En skenande lastbil har dessvärre varje typ av polis mycket svårt att stoppa. Sådana attentat har varit återkommande de senaste åren, främst på grund av att IS har uppmuntrat till tillvägagångsättet i sina informationskanaler. Men samtidigt har det skett andra typer av attacker med både skjutvapen och knivar, och terrorn kan i framtiden förväntas anta ytterligare former. Människoliv har och kan då räddas genom att beväpnad polis avleder eller avbryter attacken. Och ju snabbare polisen är på plats desto fler liv kan potentiellt räddas. Det är således ett ytterligare argument för en lokalt och fysiskt närvarande polis.

Den primära uppgiften för en lokalt närvarande polis bör självfallet vara att förebygga och ingripa mot vardagsbrott och ordningsstörningar samt i övrigt bidra till ökad säkerhet och trygghet. Men att kunna stoppa terrorattentat i ett tidigt skede och allra helst avskräcka presumtiva attentatsmän är ett viktigt mervärde.

Ambitionen att etablera en polis som är mer lokalt närvarande har förvisso funnits länge, men har trots dessa föresatser visat sig svårt att få till stånd. När den nya Polismyndigheten bildades 2015 (vilken ersatte de tidigare 21 länspolismyndigheterna) var en polis ”närmare medborgarna” ett centralt mål i utformandet av organisationen. Två och ett halvt år senare har detta mål tyvärr endast uppnåtts i begränsad omfattning.

En mer lokalt närvarande polis var också det huvudsakliga målet med den föregående regeringens satsning på drygt 2500 fler poliser, till totalt 20 000. Kommunerna och medborgarna skulle med fler poliser få en mer ”synlig och närvarande polis”. Effekten blev högst begränsad, vilket bland annat konstaterades i Brottsförebyggande rådets rapport Satsningen på fler poliser – vad har den lett till? från 2013. Inte heller medförde den så kallade närpolisreformen på 1990-talet någon förstärkt lokal polisnärvaro, vilket även då var målsättningen.

Mycket talar därför för att en kommunal ordningspolis bör övervägas. En sådan ordningspolis behöver inte ersätta den befintliga statliga polisen, utan kan fungera som ett komplement och stöd till densamma. Den kommunala ordningspolisen skulle med en sådan lösning vara underställd den statliga polisen, inte helt olikt systemet med ordningsvakter. Redan i dag har ordningsvakter vissa polisiära befogenheter samt både en lydnads- och rapporteringsplikt gentemot den statliga polisen. En kommunal ordningspolis behöver dock större befogenheter och arbeta mer integrerat med Polismyndigheten, jämfört med ordningsvakter. En förebild avseende funktion och befogenheter skulle kunna vara det brittiska konceptet med community support officer (CSO), som inrättades 2002.

En kommunal ordningspolis skulle till exempel kunna ingripa mot ordningsstörningar, beslagta och direktförverka alkohol, utfärda böter och gripa misstänkta gärningsmän för att sedan överlämna till den statliga ingripandepolisen. Den kommunala ordningspolisen kan ha samma uniform som den statliga polisen och bör även vara beväpnad. Den bör också vara utrustad med den statliga polisens kommunikationssystem – men utan att tas i anspråk för andra arbetsuppgifter utöver det kommunala uppdraget: brottsförebyggande arbete genom lokal fotpatrullering.

Det är tänkbart med en utbildning som inte är längre än ett par månader, i likhet med den brittiska motsvarigheten SCO. Det kan jämföras med ordningsvakters utbildning som omfattar två veckor. En kommunal ordningspolis med begränsade befogenheter, kortare utbildning och lägre antagningskrav skulle lösa de rekryteringsproblem som i dag finns till den årslånga statliga polisutbildningen, där utbildningsplatser i dag står tomma. Det torde även öka möjligheterna att rekrytera personer i så kallade utsatta områden och öka en lokal förankring.

Med kommunal polis stärks också det lokala politiska ansvarsutkrävandet på ett sätt som inte är möjligt med den statliga polisorganisationen. Om den kommunala ordningspolisen inte fungerar har medborgarna möjligheten att rösta bort det ansvariga kommunalrådet (måhända ett poliskommunalråd) och majoriteten i kommunfullmäktige, på samma sätt som när annan kommunal verksamhet inte fungerar tillfredställande.

Ytterligare ett argument för en kommunal organisering av en ordningspolis med begränsade befogenheter är den statliga polisens ansträngda läge. Omorganisationen av polisväsendet har inneburit svåra påfrestningar och många problem, men sakteligen börjar nu den nya Polismyndigheten att fungera bättre. Att ålägga Polismyndigheten ett nytt, omfattande åtagande med att organisera tusentals kommunala ordningspoliser riskerar att bli kontraproduktivt.

Självfallet vore det inte okomplicerat att inrätta en kommunal ordningspolis. Det finns flera svåra frågor som behöver redas ut. Terrorhotet är måhända inte det avgörande skälet till detta, men är definitivt något att ta i beaktande. En lokalt och fysiskt närvarande polis är en historiskt beprövad metod för att förebygga brottslighet – och rätt utrustad och utbildad kan den även minska risken för samt konsekvenserna av terrorbrott. Sverige behöver en sådan polis, på ett eller annat sätt.

Fredrik Kärrholm, Polis, kriminolog och författare till Polishandboken

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News