Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Perspektiv

Tänker Löfven regera åt vänster, höger eller framåt?

Regeringar börjar inte med ett blankt ark och kan inte bara riva upp det som gjorts tidigare. Politiken är ofta enkelriktad: Att upphäva en reform är inte lika lätt som att införa den. Reformer skapar nya intressegrupper som har mycket att förlora på att reformer rullas tillbaka, skriver statsvetaren Anders Sundell vid Göteborgs universitet.

Publicerad: 1 december 2014, 13:07

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

SocialdemokraternaBudgetförhandling

När Stefan Löfven för ett år sedan intervjuades i SVT:s Agenda, sade han: ”Jag har lite svårt för det där med höger och vänster, jag tror inte det är någon som kan definiera exakt vad som är vad.” Om han menade allvar med det uttalandet skulle han vara spektakulärt illa rustad för uppdraget som Socialdemokraternas partiledare.

Man behöver inte leta längre bort än i -Socialdemokraternas och Moderaternas parti- och idéprogram för att hitta tydliga ideologiska skillnader. Moderaterna slår fast att individens frihet är det viktigaste värdet; Socialdemokraterna att jämlikhet är en mer grundläggande förutsättning.

Samtidigt är det med lite perspektiv på svensk politisk historia lätt att hålla med Löfven. På 70- och 80-talet drev Socialdemokraterna löntagarfonderna för att öka ”det demokratiska inflytandet” över näringslivet. 30 år senare valde Löfven i stället att kalla sin förs-ta höstbudgetmotion för ”affärsplan för Sverige”, vilket snarare gav intrycket av att det var näringslivets modell som skulle gälla i demokratin. På 70-talet hade den nya regeringens ovilja att förbjuda vinster i välfärden med största sannolikhet räknats som en radikal högersynpunkt. Vilka förslag som drivs av högern och vänstern förändras alltså över tid.

Det är också svårare än man kan tro att hitta systematiska skillnader i hur höger- och vänsterregeringar styr länder. Tre -kanadensiska statsvetare gick igenom 43 studier av vilken betydelse regeringens färg har för politiska utfall: såsom hur höga skatterna är; val att privatisera; hur mycket som satsas på utbildning, sjukvård, försvar med mera. Den samlade bilden blev överraskande nog att det inte verkar spela någon större roll. Resultatet säger en del om statsvetenskapens begränsningar, men också om politikens.

Regeringar tillträder inte till ett blankt ark, och kan inte bara riva upp det som gjorts tidigare. Politiken är ofta enkelriktad: Att upphäva en reform är nödvändigtvis inte lika lätt som att införa den. En anledning är att reformer ofta skapar nya intressegrupper som har mycket att förlora på att reformen rullas tillbaka.

Talande är till exempel att Socialdemokraterna motsatte sig införandet av både jobbskatteavdrag och rut, men nu inte har några planer på att avskaffa dem. Skillnaden mellan vänster och höger handlar därför mer om vilka vägval framåt som görs vid varje tillfälle än om hur samhället ser ut just då.

Sverige har under Fredrik Reinfeldts -regeringstid blivit ett mer liberalt land. 2006 utgjorde skatter 48,3 procent av BNP, enligt OECD:s statistik. Endast Danmark låg högre. 2012 hade andelen sjunkit till 44,3 procent och är nu lägre än i Danmark, Frankrike, Belgien och -Italien. Faktum är att nivån är den lägsta sedan 1975, och så hade det sannolikt inte sett ut om Socialdemokraterna -lyckats behålla regeringsmakten 2006.

Samtidigt har Sverige, trots vissa vänsterdebattörers påståenden, inte förvandlats till en minimal nattväktarstat. Utbildningen och sjukvården är fortfarande i huvudsak avgiftsfria och socialförsäkringarna omfattande, i internationellt perspektiv. Det går att vrida samhället men inte hur snabbt som helst.

Även om färdriktningen är klar tar dock förändring tid. Efter att Fredrik Reinfeldt avgått som statsminister räknade jag hur många av då gällande lagar och förordningar som tillkommit under olika regeringar. Måttet är givetvis väldigt trubbigt. Regeringsformen är till exempel viktigare än en förordning om ränta på studielån, men det kan kanske ändå ge en indikation på reformtakten. Trots åtta års borgerligt regeringsinnehav visade det sig att en majoritet av lagarna och förordningarna fortfarande härrörde från Socialdemokratiska regeringar. Lika många hade tillkommit under perioden 1994 till 2006 som 2006 till 2014.

Då ska vi ändå betänka att Alliansen under sin första mandatperiod hade relativt goda förutsättningar. Statsvetaren George Tsebelis har myntat begreppet vetospelare: en aktör som har möjlighet att stoppa en förändring från status quo.

Ju fler vetospelare i ett politiskt system -desto trögare förändring, enligt Tsebelis. I USA är de institutionaliserade i konstitutionens ”checks and balances”. För att ett lagförslag ska passera måste det accepteras av presidenten, senaten, representanthuset och högs-ta domstolen.

I Sverige är makten mycket mer samlad i riksdagen, men vi har i gengäld fler partier. Under Alliansens första mandatperiod fanns det fyra vetospelare, nämligen de fyra allianspartierna. Alla hade möjlighet att stoppa förslag. Under den andra mandatperioden tillkom även Sverigedemokraterna, som genom att rösta med den övriga oppositionen kunde stoppa regeringens förslag. Enligt Tsebelis bör en ökning av antalet vetospelare minska reformtakten, vilket också blev fallet.

Hur många vetospelare finns det då i Löfvens regering? Så länge man inte kan göra upp med Moderaterna är det fyra. I det förväntade normalfallet måste förslagen stödjas av Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, och antingen tolereras av Sverigedemokraterna eller stödjas av antingen Folkpartiet eller Centerpartiet.

Problemet är att Tsebelis logiskt nog också visar att reformmöjligheterna minskar när vetospelarna står långt ifrån varandra. Sverigedemokraterna och Miljö-partiet står som bekant mycket långt ifrån varandra, liksom Vänster-partiet och de borgerliga. Löfven måste alltså placera sina förslag i det minimala område där dessa olika motpolers -intressen sammanfaller.

Det mesta talar alltså för att vi inte kommer se några radikala omstöpningar av det svenska samhället under de kommande fyra åren. Regeringen är bunden både av tidigare regeringars beslut och av mandatfördelningen i riksdagen. Samtidigt kan en regering göra en hel del på egen hand. Beslutet att erkänna Palestina har gett eko i världen och behövde inte passera riksdagen.

Den tyska mästersociologen Max Weber beskrev i en uppsats 1919 vad det innebar att vara politiker, och analysen är lika aktuell i dag som då:

”Politik är att långsamt och beslutsamt borra i hårda brädor. Det kräver både lidelse och ögonmått samtidigt.” Weber menade att all politik kräver kompromisser. Och politikern behöver både beslutsamhet, långsiktighet och känsla för att lyckas.

George Tsebelis analyser har visat att enpartiregeringar i minoritet, som de svenska socialdemokratiska, ofta lyckas regera lika effektivt som majoritetsregeringar. Anledningen är att man har stor flexibilitet i valet av samarbetspartner i varje enskild fråga.

Den lyxen har inte Stefan Löfven. Jag avslutar därför med en ytterligare hälsning från Max Weber, slutorden från hans avhandling om yrkespolitikern: ”Bara den som i ljuset av alla svårigheter kan säga ’Trots allt!’ har den rätta politiska kallelsen.”

ANDERS SUNDELL är doktorand i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet samt en av initiativtagarna till sajten Politologerna.

Anders Sundell, doktorand i statsvetenskap

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev