”Sysselsättning bland flyktingar måste öka”

De senaste årens stora flyktinginvandring till Sverige gör att ett stort antal människor med utländsk bakgrund i närtid ska integreras i det svenska samhället. Det är väl känt att utrikes födda har haft det besvärligt på arbetsmarknaden under senare årtionden. Enligt Statistiska centralbyråns Arbetskraftsundersökningar (AKU) uppgick andelen sysselsatta i den utrikes födda befolkningen (16–64 år) till knappt 66 procent år 2016. Motsvarande andel bland inrikes födda i samma ålder var knappt 81 procent det nämnda året. Värst är situationen för utrikes födda med flyktingbakgrund.

Det är vidare väl känt att det finns en etnisk boendesegregation i Sverige och att vissa grupper av utrikes födda av olika anledningar har svårt att få tillgång till boenden i attraktiva områden. En rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi av Aldén och Hammarstedt (2016) visar att utrikes föddas situation på arbetsmarknaden och den etniska boendesegregationen i Sverige är två processer som samvarierar och i någon mån förstärker varandra, inte minst för personer som invandrat av flyktingskäl. Flyktingar är således en utsatt grupp även på bostadsmarknaden. Behovet av reformer för att förbättra utrikes föddas integration på den svenska arbets- och bostadsmarknaden är uppenbart, vilket bland annat diskuteras av Assar Lindbeck och Mats Persson i Dagens Nyheter den 2 april.

Den bristande integrationen av flyktingar på den svenska arbetsmarknaden får konsekvenser för de offentliga finanserna. I en underlagsrapport till Finanspolitiska rådet 2016 (Flyktinginvandring – sysselsättning, förvärvsinkomster och offentliga finanser) studerade vi sysselsättningsutveckling och påverkan på den offentliga sektorns finanser under perioden 2006 till 2012 för de flyktingar som fick uppehållstillstånd under åren 2005 till 2007. Med sysselsättning avses då att man var registrerad som sysselsatt i november det år som observeras.

När vi studerar flyktinginvandringens påverkan på de offentliga finanserna ställer vi de skatter och socialförsäkringsavgifter flyktingarna bidrar med till den offentliga sektorn i relation till de transfereringar och den offentliga konsumtion flyktingarna gör anspråk på de aktuella åren. I studien fokuserar vi enbart på de kostnader för flyktingmottagning som uppkommer efter det att flyktingarna fått uppehållstillstånd i Sverige. De kostnader som uppkommer under asylprocessen och som belastar Migrationsverket ingår inte i våra kalkyler.

I rapporten studerade vi flyktingar från länder i Afrika och Asien som var 18 år och äldre vid tidpunkten för invandring till Sverige. Den genomsnittliga åldern bland de flyktingar vi studerade var cirka 35 år. Ungefär en tredjedel av flyktingarna hade vid invandringstillfället en utbildningsnivå motsvarande svensk grundskoleutbildning medan ungefär en lika stor andel hade en utbildningsnivå motsvarande eftergymnasial utbildning.

När vi studerade sysselsättningsutvecklingen under perioden fann vi att bland de som invandrat 2005 var 49 procent sysselsatta år 2012, det vill säga sju år efter invandring till Sverige. Stora skillnader i sysselsättningsutveckling framkom mellan flyktingar med olika utbildningsnivå. Bland flyktingar med eftergymnasial utbildning som invandrade 2005 var 60 procent sysselsatta efter sju år i landet. Andelen sysselsatta var genomgående lägre bland flyktingar med grundskoleutbildning eller lägre utbildningsnivå. Bland de flyktingar med grundskoleutbildning eller lägre som invandrade 2005 var 48 procent sysselsatta efter sju år i landet.

Den dåliga arbetmarknadsintegrationen gör att flyktinginvandringen blir en nettokostnad för de offentliga finanserna lång tid efter invandring. När vi fördelar skatter (direkta och indirekta), socialförsäkringsavgifter, transfereringar och offentlig konsumtion proportionerligt på befolkningen (det vill säga varje individ bär sin del av kostnaderna för sjukvård, skola, barnomsorg, försvar, rättsväsende, offentlig förvaltning etcetera) uppgick den offentliga sektorns nettokostnad första året efter invandring för de flyktingar som invandrat 2005 till 192 000 kronor. Motsvarande belopp för de flyktingar som invandrat 2006 och 2007 är 181 000 kronor respektive 188 000 kronor.

Nettokostnaden minskar dock med vistelsetid i Sverige; efter sju år i landet uppgick den offentliga sektorns nettokostnad till 95 000 kronor per flykting. Flyktinginvandringen försvagar alltså den offentliga sektorns ekonomi. Detta gäller även på längre sikt än de sju år vi studerat. En liknande studie av Ruist (2015) visade att den offentliga sektorns årliga nettokostnad för flyktinginvandrare i genomsnitt uppgick till 70 000 kronor per flykting. Hur länge flyktinginvandringen utgör en nettokostnad hänger dock i hög grad samman med hur sysselsättningen bland flyktingar utvecklas.

Skillnaderna i sysselsättningsutveckling mellan flyktingar med olika utbildningsnivåer gör också att flyktingar med olika utbildningsnivåer skiljer sig åt beträffande påverkan på den offentliga sektorns nettokostnad för flyktinginvandringen.

Efter sju år i Sverige uppgår den offentliga sektorns nettokostnad till cirka 60 000 kronor per flykting för flyktingar som invandrade till Sverige med eftergymnasial utbildning år 2005. För flyktingar med grundskoleutbildning eller lägre utbildningsnivå som invandrare 2005 uppgick motsvarande kostnad till cirka 107 000 kronor per flykting.

Vår undersökning är den första som följer flyktingar efter det att de fått uppehållstillstånd i Sverige och studerar hur flyktinginvandringens påverkan på de offentliga finanserna förändras över tid. Det framkommer tydligt att den bristande arbetsmarknadsintegrationen leder till att flyktinginvandringen blir en nettokostnad för den offentliga sektorns finanser lång tid efter invandringstillfället. Ett snabbare inträde på arbetsmarknaden är nödvändigt för att den offentliga sektorns kostnader för flyktinginvandring ska minska.

Det är angeläget att diskutera vilka reformer som är nödvändiga för att flyktingars integration på arbetsmarknaden ska kunna förbättras och för att integrationsprocessen ska kunna effektiviseras. Av vår studie framkommer att flyktingar med högre utbildning etablerar sig snabbare på arbetsmarknaden än flyktingar med lägre utbildning. Detta talar för att utbildningsinsatser kan vara en effektiv väg för att förbättra flyktingars arbetsmarknadsintegration.

Men vi menar att detta inte är tillräckligt. Reformer är nödvändiga för att förbättra integrationen av utrikes födda på såväl arbets- som bostadsmarknaden. Vi vet att utrikes föddas ställning på arbetsmarknaden och den etniska boendesegregationen är två processer som samvarierar, och för vissa grupper även förstärker varandra. 

Förbättras inte integrationen av utrikes födda på den svenska arbetsmarknaden är risken därför uppenbar att även den etniska boendesegregationen på sikt kommer att öka. Priset för den dåliga integrationen riskerar då att inte stanna vid att de offentliga finanserna påverkas negativt. Risken för att främlingsfientlighet, diskriminering och social oro också ökar är uppenbar.

Lina Aldén, docent i nationalekonomi, Linnéuniversitetet i Växjö

Mats Hammarstedt, professor i nationalekonomi, Linnéuniversitet i Växjö