Socialdemokraterna avvecklade rasbiologin

I sin bok Rasbiologi och rashygien (1914) skriver Herman Lundborg, sedermera professor i rasbiologi följande:

”Vårt folk är av kanske renare germanskt ursprung än något annat folk i världen. Utseendet vittnar också härom. Svensken är mestadels lång och välväxt, med blont hår, hög panna och ljusa ögon. Dessutom är han långskallig (dolikocefal).”

Lundborg skulle under de kommande åren gång på gång, i bok efter bok, upprepa dessa påståenden, trots att alla fakta han förde fram motbevisade hans eget påstående. På 1890-talet genomfördes en stor undersökning av 45 000 svenska beväringar. Ögon- och hårfärg antecknades, kroppslängd mättes och skallformen räknades ut med särskilda redskap.

Enligt undersökningarna var endast 10 procent av Sveriges befolkning ”av rent nordisk typ”, det vill säga blonda, blåögda, längre än 170 cm och långskalliga ”med skallindex intill 75”. En övervägande majoritet hade några av dessa drag, men de flesta – alltså 90 procent av befolkningen – kunde också ha bruna ögon, mörkt hår, runda skallar eller kort växt.

Den enda rimliga slutsatsen blir att dessa avvikelser också är typiskt svenska, eftersom detta skedde i en tid då ytterst få personer invandrat. Om Lundborg verkligen hade velat beskriva det typiska svenska utseendet borde han alltså ha tagit hänsyn till att 90 procent av befolkningen inte levde upp till hans idealbild.

Men i stället skriver han att ”var tionde svensk är ännu av sådan ren nordisk typ”. Ännu. Han argumenterade alltså att den svenska rasen var i fara och att ett särskilt forskningsinstitut borde inrättas för att dokumentera den svenska rasen medan det fortfarande gick.

Den amerikanske professorn Franz Boas hade efter grundliga forskningar med samma metoder som Lundborg använde sig av – mätning av kroppsdelar och skallindex – kunnat visa att rasdrag inte hade något med intelligens att göra, att man inte kunde avgöra en människas hudfärg genom att undersöka hjärnan och att det inte fanns några belägg för att rasblandningar var skadliga.

Genom att jämföra invandrare i olika etniska grupper med deras barn födda i USA kunde han visa att kroppslängd och huvudform ofta skilde sig mellan föräldrar och barn, vilket visade att dessa egenskaper hade samband med kost och uppväxtförhållanden lika mycket som genetiskt arv.

Boas presenterade sina resultat på engelska 1911 och på tyska 1914 i en bok med den talande titeln Rasse und Kultur där hela det rasbiologiska tänkandet fullständigt smulas sönder, med en logik som är kristallklar.

Trots detta fick Lundborgs tankar stort gehör i den tidens Sverige. Han fick en mängd kända svenskar, däribland Selma Lagerlöf, Ellen Key och Anders Zorn, att uttala sitt stöd eller engagera sig i ”Svenska sällskapet för rashygien”.

1919 ordnade Lundborg fotoutställningar av ”folktyper” på många håll i Sverige och Stockholms Dagblad ordnade en skönhetstävling med Lundborg i juryn för att ”söka få fram och fastställa en svensk-germansk ideal rastyp”. Vinnare var en stilig cykelreparatör från Skövde.

Året därpå lämnades en riksdagsmotion in, som föreslog att svenska staten borde starta ett rasbiologiskt institut. Den var undertecknad av riksdagsmän från alla riksdagspartier, däribland statsminister Hjalmar Branting (S) och högerledaren Arvid Lindman. Riksdagen beslöt att följa motionen och institutet kunde öppna 1922.

Men sedan gick luften fort ur ballongen. Vad det var som gjorde att många människor snart drog öronen åt sig och bytte åsikt, att regeringen efter några år drog ner anslagen, finns det säkert flera svar på. Ju mer jag sysslat med frågan, desto mer har jag börjat luta åt att den kanske viktigaste orsaken var att Herman Lundborg omedelbart gjorde bort sig.

Hans samma år utgivna skrift Degenerationsfaran gjorde det nämligen uppenbart för var och en att detta inte var vetenskap. Torsten Fogelqvist på Dagens Nyheter skrev en recension av skriften som så fullständigt drog ner byxorna på Lundborg att resultatet blev ett rungande gapskratt över Sverige, som folk skulle minnas länge.

Herman Lundborg hävdade nämligen att svenska familjer födde för få barn genom att påpeka att han själv var sina föräldrars fjärde barn. Hade de tillämpat systemet med ett eller två barn hade alltså Herman aldrig kommit till världen. Om detta skrev Fogelqvist med dräpande ironi att alla ”måste ju förstå att varje självmedveten människa måste rygga tillbaka inför en så obehaglig eventualitet”.

En ”vetenskap” som är en blandning av biologi, egnahemsrörelse, bondeförbundspolitik, moral, antiemigrationsrörelse och ”planetarisk europeisk politik, kan näppeligen väcka någon djupare tilltro. Man frågar sig verkligen hur det varit möjligt att med ett sådant sken dupera allmänheten och förmå staten till ekonomiska uppoffringar”.

Att Fogelqvist själv tillhört de duperades skara, nämnde han inget om. Han hade nämligen tidigare varit styrelseledamot i Rasbiologiska sällskapet.

Mycket har skrivits om svenskar som drogs mot nazismen, men lite har skrivits om hur många som i stället reagerade tvärt om. Karl Gerhard, Torgny Segerstedt, Albert Engström, Vilhelm Peterson-Berger och Arthur Engberg hade alla rasistiska uttalanden i garderoben, men inför nazismens framväxt bytte de åsikt och blev antinazister.

När Arthur Engberg 1932 blivit ecklesiastikminister och därmed politiskt ansvarig för Rasbiologiska institutet, tyckte han att detta var en pinsam black om foten och inför Herman Lundborgs pensionering ville Engberg helt enkelt lägga ner det.

Men tjänsten utlystes och två sökande anmälde sig. En internationell sakkunniggrupp, medicinska fakulteten i Uppsala, Rasbiologiska institutets styrelse och universitetskanslern föreslog alla den ena kandidaten, men regeringen utsåg den andre: Gunnar Dahlberg. Det var ett rent politiskt beslut.

Genom sin forskning hade nämligen Gunnar Dahlberg kommit fram till att rasbiologin som vetenskap var ohållbar. Dessutom var han övertygad antinazist. Dahlbergs vänner Herbert Tingsten och Gunnar Myrdal hade övertygat justitieminister Östen Undén (S) om att verka för att Dahlberg skulle få tjänsten. Under Gunnar Dahlbergs ledning ändrade institutet helt inriktning, bort från rasbiologi och mot genetik.

I vår tid har Rasbiologiska institutet blivit en del av Sveriges skam. Ofta angrips Socialdemokraterna för institutets existens, som anses vara en del av sossarnas ”bruna” arv. Exempelvis sa Mattias Karlsson från SD i en riksdagsdebatt mot en socialdemokrat 2013:
”Ni har instiftat rasbiologiska institutet, ni har tvångssteriliserat människor [---] Du skall skämmas och veta hut!”

Därför kan det inte nog många gånger påpekas att det var ett tvärpolitiskt beslut att starta institutet. Dess popularitet och framgång var mycket kortvarig. Däremot var det socialdemokratiska beslut att avskaffa det; först till gagnet 1936, så småningom även till namnet 1958.

DAN KORN är författare, folklivsforskare och verksam som rabbin i Manchester, England.

Dan Korn, författare, forskare, verksam som rabbin