Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

söndag09.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Perspektiv

Skuggan från Ryssland präglar svensk försvarsdebatt

Borgerligheten vill överge alliansfriheten. Precis som i Försvarsstriden 1912-1914 är argumenten Rysslands oberäknelighet och försvarets otillräcklighet. Argumenten mot en allians skiljer sig heller inte från förr. De skulle kunna sammanfattas med att Ryssland inte är något hot, men om Sverige går med i Nato kan Putin bli farlig, skriver författaren Axel Odelberg.

Publicerad: 4 mars 2016, 09:27

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

FörsvarspolitikAlliansen

Jag läser ett försvarspolitiskt inlägg av krönikören Jan Guillou i Aftonbladet. Tanken att Vladimir Putin skulle starta ett krig mot Sverige, eller anfalla Baltikum, är så stollig att den inte kan tas på allvar, skriver han, för Putin har ju ”ingenting att vinna på en sådan spritt språngande galen politik”.

Det får mig att tänka på ett citat från början av 1914, ett halvår innan första världskriget bröt ut: ”… utvecklingen för oss varje dag närmare världsfreden”. Mannen bakom de orden var ungsocialisten och publicisten Z Höglund, sedermera socialdemokratiskt finansborgarråd i Stockhom 1940—50.

Höglund var inte ensam i sin övertygelse. På den tiden trodde många inom vänstern att internationella skiljedomsförfaranden och andra mer civiliserade konfliktlösningsmetoder för evigt skulle göra krig omodernt.

Höglunds och Guillous trösterika besked om framtida krigsrisker är inte den enda parallellen mellan då och nu i försvarsdebatten. Stora delar av diskussionen går igen; positionerna, argumenten och frågan om huruvida Ryssland är att betrakta som ett hot mot Sverige eller inte.

Spekulationer om Rysslands avsikter är av naturliga geografiska skäl en konstant i svensk försvarsdebatt. I den mån som vikingen Rurik från Roslagen sådde fröet till dagens Ryssland kan man verkligen tala om att binda ris åt egen rygg, eller i varje fall sentida släktleds ryggar.

Av alla stater Sverige krigat mot under det senaste årtusendet återstår numera endast Ryssland som potentiell fiende. De andra — Danmark, Polen, Preussen och Habsburgarnas Österrike — är i dag våra såta vänner. Bara ryssen spökar alltjämt i svenska mardrömmar. Det har han gjort åtminstone sedan tiden för Det stora nordiska kriget.

I ett par år kring 1720 seglade Peter den stores flotta runt på ostkusten och plundrade och brände städer, byar och herrgårdar från Umeå i norr till Norrköping i söder. Ett knappt sekel senare, 1809, annekterade Ryssland hela Sverige öster om Bottenviken och fullbordade den stympning av det svenska Östersjöväldet som inleddes efter slaget vid Poltava.

Av två militära stormakter i norr återstod efter Det stora nordiska kriget en: Ryssland, som fortsatte att växa och stärkas till en expansiv och aggressiv världsmakt. Under 1800-talet erövrades gigantiska territorier i Centralasien. 1905 startade tsaren krig mot Japan för att försäkra sig om isfria hamnar vid Stilla havet. Men kriget gick inte som han tänkt sig. Japan vann och vägen till Stilla havet slöts.

LÄS MER: Viktigt låta Ryssland ingå i europeiska gemenskapen

Resten av världen drog slutsatsen att Ryssland nu skulle söka isfria hamnar vid någon annan kust. Enklast att erövra tedde sig den Skandinaviska halvön, enligt tidens geopolitiska analys. Det svenska försvaret var omodernt och svagt. Rädslan i Sverige började växa för ett ryskt angrepp.

Det var den internationella bakgrunden till den stora inrikespolitiska kraftmätning åren 1912—14 som kallats Försvarsstriden. Den klöv nationen i två oförsonliga delar; den upprustningsförespråkande högern som ville bygga en stor pansarkryssare, mot vänsterns fredsförtröstande liberaler och socialdemokrater som ville satsa på sociala reformer.

Det är en annan konstant i försvarspolitiken: högern vill satsa mer än vänstern. Nivån och spännvidden kan variera men vänstern sätter gärna mer av sin tro till internationellt ”fredsarbete” som metod för att undvika krig medan högern helst satsar på de militära maktmedlens fredsbevarande effekt.

Så var det för 100 år sedan och så är det nu. Utrikesminister Margot Wallström står just i begrepp att skapa tjänsten fredsambassadör. Om målet är dock alla överens, då som nu, ingen vill krig. Det är hur freden bibehålls som debatten gäller och ifall någon krigsrisk föreligger.

På den sista punkten är man för övrigt inte alltid oense. Varje gång under det senaste dryga seklet som orosmolnen seglat upp på den internationella politikens himmel och krigsrisken tilltagit har Sverige stått oförberett och ansvaret har varit delat.

Så var det 1914; så var det 1939 då Sverige överraskades av Hitlers ”stolliga” idé att angripa Polen, trots att det betydde krig mot Storbritannien och Frankrike; och så var det 2014 när Putin ”stolligt” nog annekterade Krim och startade krig i östra Ukraina.

Efter Berlinmurens fall 1989 reagerade den svenska nationen som 1918 då Första världskriget var över; hoppades att det aldrig mer skulle bli spänt igen i världen och lade än en gång dessa förhoppningar till grund för nedrustning. Vänstern och, med tiden, den nya högern.

När Ryssland nu blivit aggressivt och expansivt igen, som det varit för det mesta under de senaste 500 åren, och konflikter seglat upp i världen som skulle kunna övergå i öppet krig, ter sig den svenska försvarsdebatten i vissa stycken som en repris på motsättningarna 1912-14. Dock utan att nå riktigt den hetta och oförsonlighet som präglade debatten då.

Den tidens kamp om försvaret var för att citera en av deltagarna, vänsterdebattören Fredrik Ström, ”den hårdaste och hänsynslösaste vår nyare politiska historia antecknat”. Den delade nationen och fick vänner att säga upp bekantskapen.

Vår tids debattmotståndare är inte oförsonliga och säger inte upp bekantskapen. Sådant hör snarast hemma i migrationsdebatten. Där svallar känslor och passioner som de gjorde i försvarsdebatten för 100 år sedan; efter att upptäckarhjälten Sven Hedin satt fyr på luntan med sin antiryska upprustningspamflett Ett varningsord i januari 1912.

Någon brandfackla av samma storleksordning som Ett varningsord har inte kastats in i den nuvarande försvarsdebatten. Det närmaste man kommer är förmodligen dåvarande ÖB:n Sverker Göranssons uttalande om ”enveckasförsvaret” häromåret, och arméchefen generalmajor Anders Brännströms påstående nyligen om att Sverige skulle kunna befinna sig i krig mot Ryssland ” inom några år”.

Men nu har det hettat till inom en sektor av försvarspolitiken som också debatterades för 100 år sedan men som under större delen av detta sekel varit nästan tabu, nämligen alliansfriheten.

År 1912 publicerades en broschyr med titeln Svensk och nordisk utrikespolitik. Författare var Pontus Fahlbeck, statsvetarprofessor i Lund. Under hotet från Ryssland borde Sverige gå i försvarsförbund med Norge och ansluta till Trippelalliansen (Tyskland, Österrike-Ungern och Italien), ansåg han.

Han fick dock inget gehör. Lyckligtvis kan man tillägga, både med tanke på att Trippelalliansen förlorade kriget och att Ryssland aldrig anföll Sverige.

Nu debatteras alliansfriheten igen. Hela borgerligheten vill överge alliansfriheten till förmån för Nato. Åter är argumenten Rysslands oberäknelighet och försvarets otillräcklighet. Till och med de tilltänkta allianssyskonen är delvis desamma; Norge och Tyskland.

Argumenten mot en försvarsallians skiljer sig inte heller så mycket från förr. De skulle kunna sammanfattas med orden ”never change a winning theme”, samt att Ryssland inte är något hot mot Sverige — men om Sverige går med i Nato kan Putin känna sig trängd och bli hotfull.

Axel Odelberg, författare, journalist

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

FörsvarspolitikAlliansen

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev