Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

torsdag06.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Perspektiv

Samhällsmodellen rör sig bort från det rationella

När välfärdsstaten begränsas till minimigarantier blir medborgarens kalkyl annorlunda. Skatten går till andra, försäkringsavgiften till mig själv. Om inriktningen handlar om att hjälpa de sämst ställda till en bättre tillvaro, snarare än standardtrygghet för alla, försvagas den svenska modellens grundidé, skriver statsvetaren Stig-Björn Ljunggren.

Publicerad: 25 september 2015, 06:07

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Illustration: Robert Hilmersson


Ämnen i artikeln:

SocialdemokraternaFlyktingmottagandeIdentitetspolitik

Hur är det egentligen ställt med den svenska modellen? Finns den kvar, eller är den sedan länge skrotad? Det beror på vad vi menar med ”den svenska modellen”.

En vanlig bestämning utgår från Saltsjöbadsavtalet 1938 och säger att modellen föreskriver att arbetsmarknadens parter själva sköter sitt område utan inblandning av staten. Och att politikens roll mer är att upprätthålla en ambitiös arbetsmarknadspolitik som ett understöd för strukturomvandling. Parterna respekterar varandra och ingångna avtal, kollektivavtal gäller och lagstiftning kan ofta avtalas bort.

Denna ordning bygger också på starka fackliga organisationer med höga medlemstal – liksom att näringslivet är välorganiserat. Med den definitionen kan vi säga att modellen var i jämnvikt fram till 70-talet när socialdemokratin började lagstifta om förhållandena på arbetsmarknaden och dessutom hotade att riva upp hela modellens fundament med löntagarfonderna.

Det var dock en strid som arbetarrörelsen förlorade och allt återgick nästan till det normala. Kollektivavtalen finns kvar, liksom en någorlunda centraliserad avtals­process, och framför allt en fortsatt fredlig och samförståndsinriktad arbetsmarknad. Konflikterna utspelas inte som strejker, men väl som varsel och konflikthot.

Det som däremot hänt är att arbetsmarknadspolitiken i princip skrotats. Staten har inte längre ambitiösa program för omskolning och kompetenslyft. Detta fundament i den svenska modellens radikala tryck på produktivitetskrafterna att hela tiden utvecklas har således avskaffats.

Modellen bygger nämligen på inkomsttrygghet som ledstjärna, inte jobbsäkerhet. Facket har därför accepterat – och ibland till och med drivit på – att företag läggs ner eller omvandlas, därför att deras medlemmar med hjälp av arbetsmarknadspolitiken hjälps fram till nya och bättre anställningar.

När denna omställningslogik bryts kan vi fråga oss om vi i framtiden kommer att få mer defensiva fackföreningar, som inte känner att deras medlemmar får det stöd som behövs för att acceptera förändringar. Och därför drivs till mer iögonfallande motståndskamp – i stället för att fortsätta att medverka till problemlösning.

Modellens betoning av trygghet och flexibilitet – som gjort den unik – kan komma att försvagas. En annan trend kan också påverka i mer stridbar riktning. När nästan alla är med i facket fungerar det dämpande på organisationernas kamplust. Varje strejk eller lockout kan drabba någon i det egna kollektivet. Men med lägre medlemsantal går det lättare att konflikta utan samma negativa effekt.

Dessutom har medlemskapet i EU tvingat in Sverige i en politisk reglering av arbetsmarknadsfrågor, exempelvis arbetstider. De svenska politikerna har rätt nyligen börjat föreskriva vilka yrkesgrupper som bör ha löneförhöjningar. Och när lärare lovas högre lön ställer sig andra på kö vid riksdagens portar – i stället för att gå till fackmötet – för att få löneökningar.

Det finns också ett annat sätt att förstå den svenska modellen: nämligen som ett välfärdssystem som är generellt och inte selektivt. Den svenska välfärdsstaten är ett slags försäkringssystem som omfattar alla. Det omfördelar över tid snarare än mellan grupper. Vi får en släng av sleven när vi är unga och gamla, men betalar tillbaka och i förskott när vi är i medelåldern.

Välfärdsstatens huvudprincip har varit allmänna ersättningar utan knussel, och ett avståndstagande mot andra modellers kostsamma och förnedrande behovsprövningar. Nu ser vi en tendens till att de generellt utformade bidragssystemen ersätts med försörjningsstöd, hur behovsprövningarna och grupptänket ökar.

Vi ser också en stark omorientering från folkhemstanken – om att här ska vara varken styvbarn eller kelgrisar – till det som kallats för ”identitetspolitik”. I stället för att söka lotsa samman folket till ett gemensamt medborgarideal betonas det partikulära, och särskiljande, som kön, identitet, sexualitet, regional tillhörighet, etnicitet et cetera.

Till detta kommer att tidigare sociala smältdeglar för att forma en folkgemenskap, som enhetsskolan och värnplikten, avskaffats. En annan viktig utmaning av modellen är att ersättningsnivåerna drivits neråt så att det börjar likna en välfärdsstat som erbjuder en bastrygghet som den enskilde – själv eller via avtal – kompletterar med egna försäkringar.

När välfärdsstatens åtaganden begränsas till att ge en minimigaranti som medborgarna själva får komplettera blir givetvis kalkylen något annorlunda. Skatt går till andra, försäkringsavgiften till mig. Om dessutom inriktningen för modellen alltmer handlar om att hjälpa de sämst ställda till en anständig tillvaro, snarare än att erbjuda alla en standardtrygghet, försvagas modellens grundidé.

Den generella välfärdsmodellens rationella karaktär tonas ner. Fram träder en ordning där en humanitär stat svarar för en välfärd som folk själva inte klarar att reda ut. Kanske är det symtomatiskt att dagens hetaste debatt inte handlar om hur vi garanterar en fortsatt generös generell välfärdsmodell, utan hur vi ska hantera hundratusentals mycket sämre ställda flyktingar som kommer till vårt land.

Dock finns ännu den främsta markören för den svenska modellens generella karaktär kvar: det icke behovsprövade barnbidraget. Fattiglappen och miljonären får samma summa per barn. Men de 1 050 kronor som i dag betalas ut har inte höjts sedan 2006.

Det finns en tredje definition av den svenska modellen. Den tar fasta på landets konsensussökande politiska kultur. Vi söker alltjämt samförstånd och undviker konflikter. I vårt land gör vi inte revolt. Vi har inte haft ett riktigt uppror sedan 1740-talet. Våra förfäder ägnade sig åt att slå ihjäl fogdarna, men i Sverige i dag så protesterar allmogen i stället mot att skattekontoren stängs. Konflikter leder inte till urladdning utan kommittéer.

Naturligtvis är decemberöverenskommelsen ett intyg på att vi fortfarande föredrar balanserade kompromisser före öppen. Vi har inte haft ett extra val sedan 1958 och ser det som föga inspirerande. Ekot från andra konflikter, som kärnkraftsomröstningen 1980, irriterar alltjämt eftersom det hotar att förpesta den politiska dialogen.

Den svenska modellen som arbetsmarknadsmodell – där parterna är hyggligt oberoende av statens intervention – är alltjämt i huvudsak intakt, men uppenbart på dekis. Och definierar vi modellen som ”generell välfärdsordning” är systemet i huvudsak oskadat av de senaste årens samhällsförändringar. Men med såväl urholkade ersättningsnivåer som alltmer betoning av grupptillhörighet är framtiden oviss.

Möjligtvis bör vi tillägga att förändringstendenserna av såväl arbetsmarknadsmodellen som välfärdsmodellen är relativt modesta givet omvärldsförändringarna. Slutligen: den tredje förståelsen av den svenska modellen, som en konsensuskultur, är till synes ohotad. Inför gemensamma utmaningar som frestar till ökad konfliktnivå har vi alltjämt en tendens att försöka diskutera saken över en stillsam kopp kaffe.

STIG-BJÖRN LJUNGGREN Statsvetare och medförfattare till Från jämlikhet till effektivitet, om Social­demokraterna under 80-talet

Stig-Björn Ljunggren

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev