Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

tisdag18.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Perspektiv

Så kan tjänstemäns diskriminering minska

Offentligt anställda tjänstemän särbehandlar i viss mån människor utifrån etnicitet och socioekonomi. Denna diskriminering skulle kunna minska genom en väl avvägd kombination av kontroll, riktlinjer, rekrytering, internutbildning och tillräckliga resurser, skriver forskarna Per Adman och Jonas Larsson Taghizadeh.

Publicerad: 29 januari 2021, 09:06

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

”I den demokratiska jämlikhetstanken ingår att tjänstemän behandlar alla samhällsmedlemmar lika. Så mycket som möjligt bör göras för att leva upp till detta ideal,”, skriver Per Adman och Jonas Larsson Taghizadeh.

Foto: Ivan Ryabokon/Colourbox


Ämnen i artikeln:

DiskrimineringTjänstemän

Diskriminering har åter blivit en het fråga. I USA växte sig Black lives matter-rörelsen stark under 2020. Även i en rad andra länder, däribland Sverige, har frågan uppmärksammats mer. Bland annat har polisens och tullens agerande uppmärksammats i media.

Hur vanligt är det egentligen att offentligt anställda, tjänstemän och andra, diskriminerar samhällsmedlemmar utifrån etnicitet? Vad säger forskningen?

Att undersöka diskriminering är förenat med speciella utmaningar. En upplevelse av negativ särbehandling bör alltid tas på allvar men betyder inte att diskriminering nödvändigtvis skett. Tjänstemannen i fråga hade kanske en dålig dag och betedde sig otrevligt mot alla, oavsett bakgrund.

Även kring positiva erfarenheter kan problem finnas. Avgörande är om bemötandet är jämlikt eller inte. En invandrad person kanske tycker sig vara hyggligt bemött av en arbetsförmedlare, som tipsar om ett visst företag som söker personal. Men om en infödd person i samma situation sätts i kontakt med ännu fler arbetsgivare än den invandrade handlar det likafullt om diskriminering.

För att komma runt dilemmat har forskningen allt mer börjat använda sig av experiment. Ett vanligt upplägg är att skicka identiska e-postmeddelanden till offentliga tjänstemän, där endast avsändarens namn varieras utifrån etniskt tydligt identifierbara namn. Därefter jämförs svarsfrekvens och svarens innehåll. På så sätt fås en mer objektiv bild av diskrimineringens förekomst.

Metoden har framför allt använts i USA. Påtaglig negativ särbehandling av etniska minoriteter har konstaterats. E-post från afroamerikaner och latinamerikaner besvaras betydligt mer sällan, och tjänstemännens svar är inte lika informativa eller trevligt formulerade som till majoritetsinvånarna (vita).

För svensk del är denna forskning ännu i sin linda. Ett mindre antal studier har genomförts av oss och några andra forskare. Bland annat har e-postsvar från tjänstemän i den kommunala förvaltningen undersökts. Bilden är inte lika dyster. Våra resultat visar att kommunikationen formellt sett är mer jämlik; e-posten, och de frågor som ställs, besvaras ungefär lika ofta av tjänstemännen oavsett avsändare. Däremot bemöts personer med arabisk bakgrund mindre trevligt än infödda, och de får mer sällan extrainformation (till exempel om hur förskoleval går till).

Liknande diskriminering tycks även gälla utbildning och inkomst. Det är anmärkningsvärt, med tanke på Sveriges jämförelsevis små socioekonomiska skillnader. Fiktiva personer som utgav sig för att vara tandläkare fick trevligare och mer informativa svar än vårdbiträden i vår studie (huruvida kvinnor och män särbehandlas i olika situationer behöver undersökas mer, med den här metoden).

Resultaten kan tyckas både nedslående och oväntade. Dels med tanke på de ansträngningar som gjorts i form av lagstiftning och värdegrundsarbete. Dels med tanke på allmänt ökad samhällstolerans, allt större erfarenheter av minoriteter och Sveriges jämförelsevis små klasskillnader. Förmår våra tjänstemän verkligen inte agera mer rättvist än så här? Varför görs det, än i dag, skillnad på brukare och klienter utifrån etnisk bakgrund och klass?

Här vet vi än mindre. Intressanta teorier finns dock, bland annat om omedvetna processer. Mycket etnisk diskriminering skulle kunna bero på diskriminerande attityder och fördomar, som på grund av automatiska processer i vissa delar av hjärnan påverkar beteendet utan att individen själv märker det. Att sådana processer kan spela stor roll har fått stöd i socialpsykologiska experiment, till och med hos politiskt aktiva antirasister. Det återstår dock att undersöka saken i mer verkliga situationer, exempelvis tjänstemäns bemötande av brukare och klienter.

Vi håller på att studera detta, med svenska tjänstemän i fokus. Vår hypotes är att de i allmänhet vill agera jämlikt och tolerant. Den diskriminering som ändå förekommer tror vi kan bero just på omedvetna processer.

Är det möjligt att förhindra tjänstemän att diskriminera? Eller är det svårt, i synnerhet om omedvetna processer är så viktiga? Enligt vissa socialpsykologiska experiment kan stress vara en riskfaktor i sammanhanget. Rimliga arbetsvillkor skulle alltså kanske kunna minska diskrimineringen. Eventuellt kan tydliga riktlinjer och ett visst mått av kontroll också minska riskerna. Enligt en studie av amerikanska basketdomare fick afroamerikanska spelare hårdare straff för motsvarande foul än vita spelare. När domarna informerades om problemet, och fick veta att deras bedömningar observerades utifrån etnicitet, upphörde särbehandlingen. Med ökad självmedvetenhet kan automatiska processer ibland hållas nere, tycks det.

Alla yrken och arbetssituationer kan dock inte övervakas eller detaljstyras. Vissa tjänstemannauppgifter förutsätter avsevärt handlingsutrymme för att alls kunna utföras, exempelvis när en socionom hanterar särskilt komplicerade familjeproblem eller när en polis ställs inför en akut och potentiellt hotfull situation. Även med tillräckliga resurser kan sådana situationer vara svårhanterliga och kräva både situationsanpassning och manöverutrymme.

Här kan långsiktighet vara särskilt viktigt, vad gäller såväl rekrytering som internutbildning. Närvaro av personal från särskilt utsatta grupper, såsom invandrade från Mellanöstern, kan ha positiv inverkan på kollegors attityder och beteenden – även mer omedvetna sådana. Fortlöpande utbildning och träning i att känna igen och undvika fördomsfulla eller stereotypa bedömningar av klienter har också visat sig gynnsamt.

Sammanfattningsvis: Diskriminering sker. Även svenska tjänstemän särbehandlar i viss mån utifrån etnicitet och socioekonomi. Troligen är agerandet oftast oavsiktligt och ett resultat av automatiska och omedvetna hjärnprocesser.

Samtidigt måste varje diskrimineringsfall ses som ett misslyckande. I den demokratiska jämlikhetstanken ingår att tjänstemän behandlar alla samhällsmedlemmar lika. Så mycket som möjligt bör göras för att leva upp till detta ideal. Att helt eliminera negativ särbehandling må vara svårt. Genom en väl avvägd kombination av kontroll, riktlinjer, rekrytering, internutbildning och tillräckliga resurser skulle diskrimineringen dock kunna minskas.

Per Adman, docent, statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet

Jonas Larsson Taghizadeh, forskare, statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

DiskrimineringTjänstemän

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev