Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Perspektiv

Populister frodas när verklig konkurrens saknas

Hur ska övriga partier bemöta SD och deras 800 000 väljare? Trots en uppenbar marknad för en mer restriktiv invandringspolitik har inget parti rört sig ditåt sedan 1980-talet. Hur den svenska partipolitiken hanterat invandringsfrågan är en intressantare historia än den som ger Sverigedemokraterna huvudrollen, menar statsvetaren Andreas Johansson Heinö.

Publicerad: 19 december 2014, 04:01

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


”This machine kills fascists”, skrev amerikanske folkmusikern Woody Guthrie på sin gitarr 1941. Som musikjournalisten Greil Marcus påpekat fanns det två problem med hans budskap. Gitarren var ingen maskin. Och den dödade inte fascister. Däremot, konstaterar Marcus, fick budskapet åhörarna att känna sig ädla.

Tilltron till de symbolpolitiska markörerna har inte sviktat med åren även om antifascismens soundtrack förändrats: det är en lång väg från Guthries briljanta folksånger till vår tids skränande vuvuzelor.

Sedan starten har SD:s väg kantats av protester och motstånd. Samordnade kampanjer och spontana massdemonstrationer. Fredliga möten och våldsamma attacker. Få länder kan i nutid mobilisera ett så samlat etablissemang och en sådan tvärideologisk konsensus gällande rasismens och nationalismens förkastlighet som Sverige. Ändå växer SD.

Det böljande vågspelet mellan demonstrationerna och SD:s opinionssiffror inbjuder till en förföriskt enkel tolkning, nämligen att protesterna av egen kraft bidrar till partiets framgång. Enligt teorin ger motdemonstrationerna SD ett ständigt flöde av uppmärksamhet och martyrstatus som på varje valdag, till en ständigt stigande kurs, växlas in i väljarstöd.

Analysen är banal men sannolikt inte helt fel. Nog existerar de väljare som upptäcker SD på detta vis och som motiverar sin röst av sympati för vad man ser som en mobbad utmanare eller i protest mot vad som uppfattas vara en hycklande innerstadselit.  Än mer troligt är emellertid att kausaliteten huvudsakligen är den omvända: SD:s framgångar genererar protesterna, inte tvärtom.

Den brittiska politiska teoretikern Margaret Canovan har konstaterat att statsvetenskapen tenderat att behandla populistiska rörelser som patologiska symtom på någon social sjukdom. Elegant formulerat men bara delvis sant.

Det är alltför lätt att i ljuset av alla dåliga analyser underskatta den imponerande mängd empirisk kunskap som trots allt har samlats in. Europas högerpopulistiska partier, och bland dem SD, har genererat avhandlingar, vetenskapliga artiklar, konferenser och forskarnätverk i en utsträckning som ingen annan partifamilj bär upp i dag. Därigenom vet vi också väldigt mycket om dessa partiers ursprung, framväxt, politik och väljare.

Vi har exempelvis tillräcklig kunskap för att kunna falsifiera bristfälliga förklaringar till varför högerpopulistiska partiers framgångar alltjämt är begränsade till delar av Europa. Inte minst har den i vårt land populära förklaringen ”Sverige” kunnat avfärdas: länge fanns en utbredd övertygelse om specifika svenska egenskaper som uppfattades förhindra framväxten av högerpopulism.

Dilemmat är bara att utbud och efterfrågan inte går ihop; forskningen har minst att berätta om det som flest vill ha svar på, nämligen frågan hur högerpopulistiska partier ska motarbetas. Men nej, det beror inte på samhällsvetenskapens sedvanliga fascination för det perifera och irrelevanta, utan är en direkt följd av att det nästan inte finns några framgångsrika exempel att pröva teorier på.

Låt oss därför urskilja tre huvudalternativ. Etablerade partier kan välja mellan att: (1) exkludera, (2) inkludera eller (3) konkurrera med högerpopulistiska partier.

Problemet ur ett rent metodologiskt perspektiv är att det totala antalet fall i varje kategori är alldeles för lågt och att utfallet i de flesta fall dessutom är likartat. Lägg därtill en påtaglig variation, både mellan länder och partier och det borde stå klart att alla som hänvisar till enkla samband mellan strategi och resultat antingen ljuger eller chansar.

Den som vill dra slutsatser av erfarenheter från andra länder bör vara ytterst försiktig. Ta Belgien, som är det närmsta vi kommer ett framgångsrikt exempel. Vlaams Belang har nu backat tre val i rad och förlorat tre fjärdedelar av sitt väljarstöd på tio år. Är detta ett resultat av exkludering?

De belgiska etablerade partierna är de enda i Europa som under en längre tid förmått upprätthålla en slags barriär (cordon sanitaire) av det slag som nu är inne på sin andra mandatperiod i Sverige. Eller är det ett resultat av konkurrens? Samtidigt har nämligen ett mindre radikalt nationalistiskt parti (NV-A) lyckats bli största parti, genom att åtminstone delvis ta över Vlaams Belangs agenda.

Det intressanta med Sverige är att det fortfarande saknas seriösa försök från etablerade partier att på allvar flörta med en invandringskritisk opinion. Trots en uppenbar marknad för en alternativ invandringspolitik har inget parti rört sig i riktning mot en mer restriktiv hållning sedan 1980-talet. Berättelsen om den svenska partipolitikens hanterande av invandringsfrågan är en på många sätt betydligt mer intressant historia än den som sätter Sverigedemokraterna i huvudrollen.

Av samma skäl är det svårt att tänka sig att SD skulle inkluderas i fördelningen av det politiska ansvaret. Även här finns en uppenbar lockelse – när populister väl kommer till makten är risken påtaglig att väljarna straffar dem hårt – som väger lätt mot den rationellt och emotionellt djupt grundade vägran att ens förhandla med SD eftersom detta oundvikligen skänker dem legitimitet och normalitet.

Och då återstår bara exkluderingsstrategin. I brist på kunskap om effekter kan åtminstone konstateras att det finns mer eller mindre smakfulla varianter.

”Äter du spagetti?” undrade Marit Paulsen retoriskt i ett tidigt försök att avslöja Jimmie Åkessons brist på nationalistisk konsekvens. ”Vad är egentligen svensk kultur?” filosoferade Maud Olofsson. ”Sverigedemokraternas politik är Sverigefientlig”, försökte Erik Ullenhag.

Experternas improvisationer har inte varit imponerande. ”Endast Carl Bildt kan kväsa SD” hävdade Bo Rothstein i ett originellt försvar för ”ironins och förlöjligandets strategi”. Filosofen Martin Peterson föreslog ett parlamentariskt låtsasparti vars enda uppgift skulle vara att rösta tvärtemot SD och avsluta alla anföranden i riksdagen med frasen ”För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna är rasister”. Att politiker och experter agerar godtyckligt så fort målet är SD är nog inte mycket att göra åt.

Den bristande efterfrågan på analyser av effekterna av det antirasistiska arbete som bedrivs av diverse stiftelser och myndigheter är dock talande. Ambitionen är viktigare än resultaten. Vi dödar inte populister med våra kartläggningar, spetsfundigheter eller upplysningskampanjer. Möjligen stärker vi dem. Men det känns bra att göra något.

Fast glöm under tiden inte bort att fortsätta att vandra längs den väg som tidigare skänkt stora framgångar åt anständiga demokratiska partier: att på basis av hederliga analyser av samhällsproblem söka vägledning i de egna ideologiska rötterna för att ge väljarna rejäla, alternativa, reformförslag. Oavsett vem motståndaren är.

ANDREAS JOHANSSON HEINÖ Fil.dr i statsvetenskap, specialiserad på migration/integration och förlagschef på tankesmedjan Timbro

Andreas Johansson Heinö, Förlagschef på tankesmedjan Timbro

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News