Perspektiv: Skolvärlden måste sluta önsketänka

Länge svävade man i Sverige i villfarelsen att man hade världens bästa skola. De internationella Pisa-undersökningarna har givit en helt annan bild och visar att svensk skola fungerar tämligen dåligt. Detta har medfört en hel del reformarbete. Mycket är generella åtgärder: lärarlegitimation, förstelärare, lärarutbildning, detaljerad lagstiftning som alla ska följa. Styrning baseras på antaganden om att allmängiltiga reformer, planer och regler leder till bättre resultat.

Det finns en stark övertro på standardlösningar. Krav på behöriga lärare är ett sådant. Men samtliga rektorer jag har talat med menar att de ibland ställs inför valet att anställa en behörig eller en bra lärare – och tvingas anställa en behörig men svag före en obehörig och bättre.

Rektorernas intresse för att styra via resultat, det vill säga ta fasta på vad skolan reellt åstadkommer, är måttligt. Resultatstyrning är tyvärr – med undantag för enkla och ofta snedstyrande New Public Management-mätningar – fjärran för offentlig sektor, inklusive skolvärlden.

Viktigt är att ha god kunskap om hur väl olika skolor fungerar. Man kan hävda att det finns så många mål, dimensioner och perspektiv att det är svårt att mäta. Kunskaps- och sociala mål borde ändå kunna bedömas tillräckligt väl för att ge en bra indikation på hur väl en skola fungerar. Dock måste självklart hänsyn tas till förutsättningarna. Andel elever med invandrarbakgrund, könsfördelning och föräldrarnas socioekonomiska ställning betyder åtskilligt. En överklasskola med höga betyg och studiero kan vara mindre välfungerande än en invandrarskola med låga betyg och stora sociala problem, om man betänker de respektive förutsättningarna.

Man kan hävda att en primär skyldighet för en skolledning är att veta ungefär hur bra eller dålig skolan är i relation till andra, jämförbara skolor. Här borde huvudman och centrala myndigheter kunna bidra till klarhet i frågan.

Har då svenska rektorer sådan kunskap? Före sommaren publicerade jag en studie som belyser frågan (Pedagogisk forskning i Sverige, nr 2 2019). Totalt ingick 134 rektorer som representerar ett tvärsnitt av svenska förskolor och skolor, både kommunala och privata. Dessa besvarade anonymt bland annat följande fråga:

Hur ligger ni till på en 10-gradig skala (där 1 = botten, 5 = medel, 10 = topp)?

Nivåerna i skalan definierades som bra på att uppnå en kombination av kunskaps- och sociala mål och uttryckandes en helhetsbedömning. Flertalet deltagare i studien bedömer sin skola som bra, klart över genomsnittet. 80 av de 134, det vill säga 60 procent, satte betyget 7 eller högre. 7 är också medianbetyget. Ungefär lika många satte de höga betygen (8–10) som satte medelbetyg eller något under (3–5).

Detta kan tolkas som en kraftig övervärdering av hur välfungerande skolorna är. Det är, utifrån denna studie, omöjligt att veta hur många rektorer som har felaktiga uppfattningar. I princip kan ju alla ha det. De (få) som satte en låg siffra kan ha undervärderat sina skolor, medan de som angav en hög siffra i många fall uppenbarligen har föga fog för sin självbild. Många, minst hälften av alla de 60 procent som satte betyget 7 eller högre på sin egen skola, övervärderar starkt hur välfungerande deras skola är i förhållande till genomsnittet.

Önsketänkande är vanligt, liksom ”self-serving bias" – information som gynnar en positiv självuppfattning tas på allvar, medan annat bortförklaras eller negligeras. Ibland medför överskott på information ett brus och att folk inte blir informerade om väsentligheter. Vi lever i en tid där grandiositet – en benägenhet att vilja imponera på sig själv och andra – dominerar. Realitetsuppfattning får ge vika för tjusighetsanspråk. (Se min bok "Tomhetens triumf", Atlas 2019.) Många skolor tycks präglas av detta.

Man sätter inom svensk skola inte bara överbetyg på sina elever utan även på sin egen skola och därigenom på sina egna insatser som rektor. I och med Pisa-undersökningarna fick vi en korrektion av villfarelserna vi levt i rörande svensk skola. Uppenbarligen har den korrektionen inte motsvarats av klarsyn kring hur bra/dåliga skolorna är på lokal nivå. Åtminstone inte hos de tillfrågade rektorerna. 60 procent av alla skolor kan inte vara långt bättre än genomsnittet.

Man kan kanske hävda att snarare än att fokusera på fungerande och resultat är det viktigare att sträva mot skolors ständiga utveckling. Har man bara behöriga lärare, följer lagstiftning och regelverk, gör personal, elever, deras föräldrar och relevanta myndigheter nöjda samt anammar dominerande framgångsrecept så blir det nog bra, tycks ansvariga tro. Ofta blir drivkraften att klara av tillsyn som fokuserar på att man följer regelverk snarare än åstadkommer bra lärande.

En "bra" skola gör då allt enligt regelboken samt svarar mot skolmarknadens önskemål (om exempelvis glädjeundervisning och dito betyg). Ofta styr både politisk ledning och tillsynsmyndigheter starkt åt detta håll, vilket kan innebära att resultaten blir mindre viktiga. De senare trivialiseras lätt till att bli en fråga om behörighet och betygsgenomsnitt, ofta präglade av glädjebetyg.

Det borde vara centralt för skolledningar och andra med ansvar att ha god kunskap om hur väl deras skola fungerar och vilka resultat som där presteras i förhållande till förutsättningarna. Detta ger en viktig feedback, en signal om man är på rätt spår eller inte.

De som är rektorer och lärare på sämre fungerande skolor bör ha tydlig återföring om detta – för att få kunskap och incitament till förbättring. Det kan underlätta att driva igenom svårsmälta ändringar, fatta svåra beslut och/eller att selektivt jobba med personer och delar som ej fungerar bra.

Ur styrningssynpunkt är det viktigt att inte behandla alla skolor lika utan variera stöd och krav. En likvärdig skola låter bra, men det urartar lätt till likriktad skola. Att till exempel ha ett och samma krav på vidareutbildning för lärare, eller samma kvalitetsrutin på bra och dåliga skolor eller för bra och mindre bra lärare, kan vara meningslöst.

Att hålla på med utvecklingsprojekt verkar fint, men anpassning efter senaste pedagogiska mode kan medföra en försämring. Välfungerande skolor bör vara återhållsamma med förändringsförsök. En standardiserad reform- och utvecklingsiver blir ofta olycklig, det har svensk skolas förfall visat oss.

Det är viktigt att önsketänkande och luftiga föreställningar om förträfflighet motverkas. Behovet av realism är betydande. Genom att fastställa, kommunicera och ansvarsutkräva skolorna på reella resultat – och minska regelverksstyrning, centralstyrd klåfingrighet och glädjefantasier – kan verksamheterna starkt förbättras. Man börjar lämpligen genom att säkerställa att kommuner, friskoleledningar och rektorer har koll på vad de åstadkommer och hur bra eller dålig skolan är i förhållande till förutsättningarna.

Mats Alvesson, professor och organisationsforskare vid Lunds universitet