Nytänk krävs om vi ska minska sopberget

Avfallsförebyggande har funnits på EU-agendan sedan 1975 och är ett prioriterat mål. Allt för lite har hänt, vår avfallsproduktion är fortsatt hög och ökande. En förklaring är att fokus ligger på hushållsavfall. Vi vet på några kilon när hur mycket avfall ett svenskt hushåll producerar, och alla vet vad de ska göra med en burk eller ett sugrör.

De stora avfallsströmmarna däremot, verksamhetsavfall och gruvavfall, faller utan­för avfallsförebyggandepolicyn trots att de står för 5–20 gånger mer avfall. Liksom hushållens avfall i vatten och avlopp, samt kärnkraftsavfall och koldioxid. En och ­annan mygga men ingen kamel, är en ­sammanfattning. Så länge en avfallsföre­byggande policy inte utgår från en helhetssyn på avfall är den dömd att misslyckas.

Avfallsförebyggandepolicyn, det vill säga att frikoppla avfallsproduktion från tillväxt, bygger på två huvudprinciper: att lära hushållen att minska sitt avfall och att marknadskrafter skapar incitament för en minskning av avfall från industri och handel. Båda principerna är svagt underbyggda.

Hushållen har visat sig vara benägna att sortera sina sopor, men inte mer. Industrin och handeln hanterar sitt avfall utifrån den enkla kalkylen att välja det billigaste av två alternativ: att förebygga uppkomsten av avfall, eller att producera avfall och låta någon ta hand om det mot betalning. Avfallstjänster är billiga, alltså väljs det alternativet.

Dessutom missar policyn att industrin och handeln när de pratar avfall avser det som uppstår inom de egna processerna, inte det avfall som uppstår efter att konsumenterna använt deras tjänster och produkter. Det saknas incitament för producenterna att minska post-konsumtionsavfallet. Tvärtom är det mycket lönsamt att förpacka produkter i omfattande skyddande förpackningar eller att tillverka produkter med kort livslängd – rentav med inbyggda livstidsbegränsande egenskaper, kallat planerad obsolescens. Ansvaret, och kostnaden, för avfall överförs från led till led vilket gör att möjligheten till helhetssyn under produkternas och tjänsternas livscykel faller utanför marknadslogiken. På sin höjd blir det en minskning i varje led, inte en minskning av de totala avfallsmängderna.

Medan politikernas blickar har riktats på att få konsumenterna att konsumera mer begagnat, hyra när det går, reparera det som ännu går att laga och framför allt återvinna, saknas incitament för att utveckla ett utbud av avfallssnåla produkter och tjänster. En minskning av avfallsmängderna utelämnas till före­tagens goda vilja att utveckla avfallssnåla produkter även när det inte är lönsamt, vilket går emot all företagslogik.

Vad kan göras åt saken? Mycket!

￭ Gör avfallsproduktion mindre legitim och mer synlig så att den uppfattas som ett miljö- och resursproblem.
￭ Gör avfallshantering dyrare så att det lönar sig att leta efter förebyggande lösningar.
￭ Gör avfallsproduktion mer moraliskt laddat så att alla inser sitt ansvar för att avfallet­ inte hamnar i haven och luften när vi ­eldar vårt avfall i kraftvärmeverk – då kallat grön energi, en av avfallspolitikens mest hycklande eufemismer.

Konsumenterna måste förstå avfall som resultatet av en lång kedja av produktion och konsumtion. Producenterna behöver göras ansvariga för det avfall som deras produkter genererar. Distributörerna behöver leta efter­ alternativ till förpackningar som visserligen löser deras logistikproblem men skapar berg av engångsförpackningar, som i bästa fall återvinns.

Den cirkulära ekonomin lanseras som lös­ningen och vägen till en hållbar ekonomisk tillväxt, ett slags positivt alternativ till hållbar utveckling. Under parollen att utveckla industriella lösningar som efterliknar bio­logiska kretslopp har cirkulär ekonomi framställts som ett sätt att inte låta material förlora i värde, på sikt eliminera avfall och till och med vara återskapande. I valet mellan ekologi och ekonomi väljer den cirkulära ekonomin tveklöst den senare, även om den gärna åberopar den förra.

Återigen hänger utvecklingen huvudsakligen på näringslivets goda vilja och framför allt intresse av att utveckla cirkulära affärsmodeller. I praktiken lär endast de cirkulära lösningar som visar sig vara lönsamma se ljuset. Dessutom saknar den cirkulära ekonomin svar på frågor om vad som kommer att hända med material som inte klarar mer än några varvs kretsande, som papper, plast eller bomull; med material som kombineras på ett sådant sätt att de får allt sämre tek­niska egenskaper; med material som sprids på ett så förfinat sätt att det är mycket svårt att återsamla det, eller omöjliggör reparation.

Det finns mer att göra, om vi återvänder till avfallsförebyggandet, dess politik och lösningar. Ett fel med den är dess namn. Avfallsförebyggande handlar inte om avfall. Det handlar om att driva en systematisk förändring av produktion, distribution och konsumtion. Precis som förebyggande tandvård inte handlar om att laga tänder.

Men i kommunerna organiseras avfalls­förebyggandet ofta som om det handlar om avfall. Vi behöver lära våra barn (och oss) att konsumera mindre och annorlunda. I stället för att låta dem göra studiebesök på avfallsanläggningar och se hur avfall hanteras borde besöken göras på köpcentrum, där man säljer framtidens avfall. Vi borde lära mer från aktivister som reparerar, uppmuntra avfallssnålhet i praktik – glöm inte att sortering startades av 1960-talets hippies, då i samhällets utkanter, nu i högsta grad normaliserat. Vi måste ändra vår inställning till avfall så att det förknippas med skam snarare än med lyx och det goda livet.

Rådighet är ett passande ord i det kommunala sammanhanget. För hur kan avfallsförebyggande, som är högst i avfallshierarkin och alltså det mest prioriterade, år efter år hindras av att inte kunna finansieras av avfallstaxan? Trots att avfallsförebyggande är det högsta steget i avfallshierarkin till­delas det mycket små budgetmedel. Kommunerna måste ges rådighet över förebyggandet, kunna satsa resurser på det och börja agera mycket mer kraftfullt.

Politiska beslut som direkt minskar avfallet är också välkomna, och bör i högre grad ­riktas mot organisationer som är mycket starkare än individer. För att bekämpa plast­avfallsberget räcker det inte med att konsumenter lär sig att återvinna sina PET-flaskor. Det som krävs är ett stopp av produktion och distribution av plastvatten för konsumenter som har tillgång till drickbart kranvatten; det kan politiska beslut och organiserad handling driva igenom.

Till syvende och sist handlar avfallsförebyggande om att ställa sig frågan: Är det värt avfallet – för mig, för oss och för kommande generationer? Det korta svaret är nej, det är inte värt avfallet. Då återstår att utgå från ett helhetsperspektiv, från råvaruutvinning, via produktion och konsumtion till post-konsumtion, och förebygga avfall utifrån hela kedjan. Låt oss sila både kameler och myggor.

Hervé Corvellec, professor Lunds universitet

Patrik Zapata, professor Göteborgs universitet