Nya och större regioner stärker näringslivet

Diskussionen om hur Sverige ska möta globaliseringens utmaningar genom skapandet av konkurrenskraftiga storregioner har aktualiserats efter att tidigare, under det senaste decenniet, ha tystats ned. Det sker då Regionutredningens indelningskommitté lanserar ett förslag till ny regionindelning. Sex storregioner ska ersätta nuvarande länsindelning.

Kommittén har varit mycket sparsam med att argumentera för vilka motiv den har för sitt förslag. Argumenten ska komma i ett senare betänkande. Därför ser vi att debatten tar vid där den gamla slutade - den handlar mestadels om hälso- och sjukvård, kanske också om kollektivtrafikfrågor. Även frågan om vem som ska ansvara för planering och styrning av bostadsbyggandet har blivit allt viktigare, inte minst därför att dessa frågor har visat sig vara mycket svåra att lösa i samarbetet mellan stat och kommuner.

Men den allra viktigaste frågan om hur regioner kan bli byggare av global konkurrenskraft har hittills blivit försummad i diskussionen. Om detta kommer denna artikel att handla.

I den globala ekonomin specialiserar sig företag på att skapa unika varor, tjänster och affärsmodeller. De arbetar tillsammans i regionala värdekedjor som ofta konkurrerar med andra globala tillväxtregioner. Svenska fordonsregioner, livsmedelsregioner och regioner som specialiserat sig på turism eller finansiella tjänster tävlar med andra globala regioner med motsvarande specialiteter.

Genom att samverka kan företag anta utmaningar som varje företag på egen hand har svårt att klara av. De kan ta en order som det enskilda företaget inte har kapacitet att utföra, de kan komplettera varandra i fråga om kompetens och specialisering. De kan tillsammans finansiera och genomföra innovations- och utvecklingsprojekt, samtidigt som de i samverkan blir mer attraktiva för högskolan att samarbeta med. I samverkan växer företagens styrka att genomföra större exportsatsningar när de kan erbjuda offerter på komplexa system snarare än de enskilda komponenter som vart och ett av de enskilda företagen kan producera.

För att upprätthålla den globala konkurrensen måste företagen i varje region samarbeta med underleverantörer, konsulter, högskolor och forskningsinstitut. Dessutom ställs höga krav på regionens system för kompetensförsörjning, till exempel utbildningssystemen, forskningens anpassning till regionens behov, regionaltrafik och bostadsförsörjning samt arbetsmarknadspolitik.

Den regionala kompetensförsörjningen måste vara långsiktig. Den region som inte kan tillhandahålla kompetens till sina företag kommer snart att se hur företag, forskning och arbetskraft flyr regionen och att andra regioner övertar dess plats i den globala konkurrensen.

För att en region ska kunna utveckla sin konkurrenskraft krävs insatser från såväl näringsliv som akademi och politik. I Skåne och Västra Götaland har vi kunnat se åtskilliga bevis på ett fruktbart samarbete mellan dessa aktörer, inte minst därför att dessa regioner förfogar både över beskattningsrätt och en långtgående delegation från staten och regionens kommuner.

I regioner med svaga regionförbund eller länsstyrelser har de regionala utvecklingsprogrammen i stället kommit att bli en angelägenhet för tjänstemän och politiker i offentliga organ. Näringsliv och akademi har deltagit i planeringsarbetet i begränsad omfattning, främst beroende på att de regionala organen ännu saknar ekonomiska resurser och att den politiska makten över besluten fortfarande ligger i händerna på statliga aktörer med regional verksamhet (så kallade stuprör) som Arbetsförmedlingen och Trafikverket med flera.

Man brukar skilja mellan funktionella och administrativa regioner. Funktionella regioner har inga tydliga administrativa gränser och likt amöbor förändras gränserna ständigt beroende på vilka företag och organisationer som ingår i ”fordonsklustret”, ”turist-klustret” och så vidare. Funktionella regioner kan sträcka sig över flera länsgränser och ibland också över nationsgränser (till exempel Öresundsområdet).

Med hänsyn till den funktionella regionens amöbaliknande karaktär kan man aldrig förvänta sig att politiska beslut kan fattas av en sådan region. Sådana beslut måste fattas av politiska församlingar som omfattar ett väl avgränsat geografiskt område – en administrativ region. De nuvarande länen är administrativa regioner som skapats för andra ändamål än att bidra till skapandet av regional konkurrenskraft. De har sina rötter i en gammal krigs- och uppbördspolitik och har under efterkrigstiden kommit att bli administrativa gränser för landstingens sjukvårdspolitik, kollektivtrafik med mera. Flertalet län är för små för att klara av den nödvändiga decentraliseringen av beslut från statlig till regional nivå.

Om regionbildningsprocessen fördröjs finns en stor risk att Skåne och Västra Götaland kommer att fortsätta att distansera sig i förhållande de svaga regionbildningar utan beskattningsrätt, som vi kan se i resten av landet.

Med större och starkare administrativa regioner skapas den kritiska massa som krävs för att också dagens svaga regioner ska kunna rustas för deltagande i den globala konkurrensen och därmed bidra positivt till hela landets tillväxt.

Genom att skapa färre och starkare administrativa regioner skapas också nya förutsättningar att anpassa besluten till regionala förutsättningar och att nå samordningsfördelar mellan olika politikområden. Genom att delar av den statliga politiken kan decentraliseras blir det också mer intressant för näringsliv och akademi att delta i arbetet med regionens utvecklings- och tillväxtplaner.

Det är väl känt att en stor del av den utslagning som sker av arbetskraft i svaga regioner är relaterad till förekomsten av ett svagt näringsliv i regionen, dåliga kommunikationer mellan boendeorter och orter där människor arbetar eller studerar, låg utbildning hos individer som blir av med jobbet och så vidare. Genom att kombinera näringspolitik, infrastrukturpolitik och utbildningspolitik med arbetsmarknadspolitik och rehabiliteringsinsatser kan en region uppnå betydligt mer effektiva insatser än vad dagens likriktade statliga sektorspolitik förmår åstadkomma. De områden som bör decentraliseras är de som har en regional logik och där det finns synergieffekter att hämta. På dessa områden bör regionen avväga intressen, sätta mål, prioritera, fördela pengar och vara drivande.

Det är förhoppningsvis frågor av detta slag, som Indelningskommittén kommer att behandla betydligt utförligare i sitt slutbetänkande. Det vore också glädjande om debatten om storregioner redan nu kommer att diskutera hur Sveriges globala konkurrenskraft kan stärkas genom mer ändamålsenliga storregioner.

Den som vill hämta inspiration till denna debatt kan läsa vidare i skriften Tillväxtens regionala logik. Där finns också en tablå över politikområden med regional respektive nationell logik.

Jan Edling, utredare, författare till rapporten Tillväxtens regionala logik (www.flexicurity.se)