Normer största utmaningen under introduktionsperioden

När nyanlända vuxna med flyktingstatus har fått uppehållstillstånd förväntas de delta i olika insatser under sin tvååriga introduktionsperiod. (Längden på introduktions- eller etableringsprogrammet kan skifta något, beroende på den nyanländas individuella etableringsplan men är, i de flesta fall, två år.)

Syftet är att etablera de nyanlända i det svenska samhället snabbast möjligt. Bland dessa insatser märks kursen ”Samhällsorientering för nyanlända” samt Arbetsförmedlingens arbetsrelaterade och arbetsfrämjande insatser.

Vad menas egentligen med begreppet etablering? I olika policydokument, däribland SOU2010:16, framkommer att detta innebär att en nyanländ ska lära sig svenska, bli självförsörjande och anamma de demokratiska värderingar som är rådande i landet.

Läser man mellan raderna, både i kursmaterialet till ”Samhällsorientering” och i policydokumenten, utkristalliserar dock ordets egentliga innebörd sig ganska snabbt – nämligen att bli en ”god” medborgare. En sådan medborgare besitter vissa specifika egenskaper, bland annat att vara självförsörjande, självständig, fri, ansvarsfull, jämställd, laglydig, sekulariserad, tolerant och en ”god” förälder.

Hos de nyanlända kan det då uppstå antingen ett motstånd mot, eller en öppenhet eller beredvillighet inför, denna idé om den ”goda” medborgaren. Detta framgår när jag studerar nyanländas tolkningar, lärande och reaktioner i relation till olika fenomen de möter under introduktionsperioden. Mina studier är baserade på djupintervjuer med tolv nyanlända vuxna, observationer under lektioner på samhällsorienteringskursen samt en noggrann -genomläsning av policydokument om etablering.

Det finns givetvis olika variationer inom gruppen nyanlända som studerats, där någon exempelvis gör motstånd mot en aspekt av den ”goda” medborgaren, men är öppen inför andra aspekter av föreställningen. Öppenheten eller motståndet som uppstår i lärandeprocessen utvecklas olika för olika migranter, och är avhängigt faktorer som migrantens tidigare referensramar, de nya erfarenheterna i Sverige och det sätt på vilket föreställningen om den ”goda” medborgaren förmedlas till dem.

Mycket tyder på att motståndet mot den ”goda” medborgaren inte alltid innebär ett motstånd mot föreställningen i sig, utan bottnar i ett motstånd mot de medel genom vilka föreställningens mål ska uppnås. Exempelvis poängterar majoriteten av de nyanlända att de vill lära sig svenska och vill bli självförsörjande. Samtidigt påpekar många att det tar tid att lära sig svenska, men att samhället förväntar sig att de lär sig språket snabbt.

Vad gäller den självförsörjande aspekten av idén uppfattas Arbetsförmedlingen (AF) som en hindrande instans för ens framtidsdrömmar och behov. Denna statliga myndighet sätter, enligt många nyanländas uppfattning, käppar i hjulet för dem när det gäller de yrken som de vill arbeta inom, genom att tillhandahålla ”paketerbjudanden” som migranterna, mer eller mindre, får rätta sig efter.

Paketerbjudandena, som kan betraktas som ett av medlen för att uppnå målet en ”god” medborgare, består i att AF-handläggare hänvisar migranter till aktiviteter, praktik eller arbete som inte tillgodoser deras behov eller passar deras kompetens och tidigare yrkeserfarenhet, men som samhället efterfrågar. Även om detta kan leda till självförsörjning för vissa nyanlända, kan det också orsaka en frustration och resultera i en känsla av icke-erkännande hos den nyanlända, när vederbörande upplever att samhället ignorerar den kompetens och de erfarenheter som han eller hon har med sig till Sverige. Vidare rimmar AF:s paketerbjudanden ganska illa med målet att få fria och ansvarsfulla ”goda” medborgare eftersom tanken med AF:s insatser, enligt många migranters tolkning, är att få nyanlända i aktivitet så snart som möjligt, oavsett om denna aktivitet är lämplig för dem eller inte.

I samhällsorienteringskursen, där innehållet spänner över skilda temaområden som har betydelse för de nyanländas lärande om samhället, presenteras det som framställs som ”svenska” värderingar som mer värda än det som framställs som ”arabiska” värderingar. I stället för att lyfta fram likheterna mellan olika värderingar och levnadssätt, framhålls oftast olikheterna mellan det ”svenska” och det ”arabiska”.

I detta sammanhang kan motståndet mot idén om den ”goda” medborgaren skönjas genom vissa migranters tolkning att det är olämpligt att ge sitt barn total frihet, eller uppmuntra barnets självständighet, speciellt om barnet redan har hunnit uppleva en del av sin uppfostran i sitt gamla hemland och därför är vant vid en annan typ av uppfostran, grundad på andra värderingar.

Här finns rädslan att barnet eller den unga ska förlora fotfästet på grund av de barnuppfostringsvärderingar som råder i Sverige, vilket kan resultera i en stor förlust för hela familjen. Dessutom uttrycker vissa nyanlända föräldrar en rädsla för att bokstavligen förlora sina barn eftersom de ryktesvis via andra migranter som bott i Sverige längre tid, och genom sin tolkning av informationen under kursen, fått uppfattningen att de sociala myndigheterna omedelbart omhändertar barn som fått en örfil i ansiktet på en offentlig plats.

Värt att nämna är att flera av de värderingar hos migranterna som är knutna till religion, som inte nämns i anslutning till barnuppfostran, motsvarar policytexternas föreställning om den ”goda” medborgaren och kan således bidra till en öppenhet inför aspekter av denna föreställning. Bland annat gäller detta ärlighet (som inkluderar laglydighet), jämlikhet och tolerans.

Genom introduktionsperiodens olika insatser verkar staten vilja fostra de nyanlända till att bli ”goda” medborgare. Utifrån studiens resultat kan delar av introduktionsperioden sägas vara kontraproduktiva. Det är därför önskvärt att makthavarna och de berörda myndigheterna tänker på vissa saker, av vilka några nämns här.

Å ena sidan bör nyanlända, inom ramen för kursen ”Samhällsorientering”, få tydligare information om vad som gäller avseende barnaga. Å andra sidan bör det, i kursen, i första hand fokuseras på de konkreta, vardagsnära kunskaperna om hur det svenska samhället fungerar, till exempel i fråga om utbildningssystem, barnomsorg och sjukvård, och inte främst på värderingar och normer. Hur viktiga dessa än är kan värderingarna i stället få komma in i slutet av introduktionsperioden, när de nyanlända har hunnit få en större bild av sitt nya samhälle och kan förhålla sig mer öppet inför värderingar som i förstone kan te sig främmande för dem. Så som det fungerar i nuläget uttrycks det tydligt att värden ska genomsyra hela kursen (SOU2010:16).

Vidare måste beröringspunkterna mellan ”våra” värderingar och de värderingar som nyanlända har i sitt bagage lyftas fram och diskuteras för att vi ska vinna de nyanländas förtroende för och tillit till vårt samhälle, vilket utgör en viktig grund för etableringen.

Afrah Abdullah, fil.dr. i pedagogik, Högskolan Väst