Nationalstaten garanten för demokratin och friheten

På 1970-talet var civilisationskritiken inne. Den starka staten kopplades samman med miljöförstöring, betongförorter och känslolös teknokrati. Stämningar många förknippar med ”gröna vågen” och den politiska vänstern. Men det var också detta som den gången gjorde Centerpartiet till största borgerliga parti. En civilisationskritik parad med libertariansk kritik mot statlig byråkrati odlades inom stora delar av borgerligheten under 1980-talet. Som en symbol för allt det fula man var emot stod nationalstaten.

Nationalstaten anses ha utvecklats av den romantiska nationalismen i början av 1800-talet. Den amerikanske socialantropologen och nationalismforskaren Benedict Anderson gav dem rätt, som hävdade att nationalstaten från början var ett medelklassens sätt att kontrollera underklassen och att den så småningom blev ett överklassens projekt. Men det förklarar inte varför nationalstaten blev så framgångsrik.

Anderson menar att när nationen eller folket förknippades med alla talare av ett visst språk, det han kallade en föreställd gemenskap, så innebar det en utveckling som ledde till medborgerliga rättigheter och större jämlikhet. Så länge överklassen styrde genom att hänvisa till ”blått blod” och kungamakt av ”Guds nåde” behövde den inte motivera sin maktutövning. När nationens medborgare gjordes formellt likvärdiga inleddes en process som – för att använda Andersons drastiska språkbruk – för den gamla överklassen slutade i en rännsten i Monte Carlo.

Den ultranationalistiska högern växer sig stark i Europa, vilket har fått många att börja tala om att vi ser en ”återgång till nationalstaten”. Men man kan inte återgå till något vi aldrig lämnat bakom oss. Nationalstaten lever och den är verkligen något helt annat än ett projekt för extremhögern.

Nationalismforskaren Anthony D Smith vid London School of Economics menar att det är omöjligt att se nationalstaten som etniskt ”ren”, eftersom en sådan stat aldrig någonsin existerat. Det är snarare bara klansamhällen, där man bara kan bli delaktig om man har det rätta blodet i ådrorna, som fungerar så. Inte moderna stater där man kan bli medborgare.

Om man med nationalstaten i stället menar en stat som uppbärs av ett språk och en kultur som majoriteten av landets invånare har, där det också finns en viss tradition för hur statens institutioner fungerar; ja, då finns det gott om nationalstater och de verkar inte alls vara på väg att försvinna. Det är sant att i vår globaliserade tid har staterna tappat möjligheten att styra över mycket som tidigare ingick i statens befogenheter, men i gengäld har en mängd nya institutioner tillkommit som gör att nationalstaternas roll alls inte är överspelad.

Under 1900-talet blev nationalstaterna demokratier. Länder som inte genomgått nationalstatens process misslyckas med demokratin. Många som inte insett vikten av denna process trodde att den arabiska våren skulle leda till frihet och demokrati i arabvärlden. Numera vet vi att det inte blev så.

Det är fel att bygga murar, nationalstaten är förlegad, säger många i vår tid. De glömmer då att folk flyr till vår del av världen, till nationalstaterna, just därför att vi byggt dessa murar, att vi skapat institutioner som garanterar fred, frihet och rättvisa. Institutionerna är sårbara om de utsätts för alltför stark press och därför byggs nu murarna högre. Då måste vi komma ihåg att murarna samtidigt är förutsättningen för att människor utifrån kan upptas i vår gemenskap genom medborgarskap och integrering. Alternativet är det kaos dessa människor flyr från. Där medborgarskapet inte betyder något, spelar etnicitet eller klantillhörighet den rollen. Det finns visserligen undantag, men normalt sett kan man inte upptas i en ny etnicitet eller klan i ett kaotiskt samhälle.

De verkligt höga murarna byggs alltså inte av nationalstaten, utan av dess motsats. Den gamle 1700-talsfilosofen Immanuel Kant jämförde en stat och dess folk med en människa som måste ha sin värdighet, sina rötter och som inte ska förnedras. Filosofen Richard Rorty var 1997 inne på liknande tankegångar vid en föreläsning på Harvard:

”Nationell stolthet är för länder vad självkänsla är för individer: en nödvändig förutsättning för självförbättring. För mycket nationell stolthet kan åstadkomma krigiskhet och imperialism, precis som överdriven självkänsla kan leda till arrogans. Men precis som för lite självkänsla gör det svårt för en människa att visa civilkurage, omöjliggör otillräcklig nationalstolthet energisk och effektiv debatt om nationell politik. Känslomässigt engagemang i ens land – känslor av stark skam eller glödande stolthet väckt av olika delar av dess historia och nutida politik – är nödvändigt om politiska överläggningar skall bli idérika och produktiva. Sådana överläggningar kommer förmodligen inte att ske om inte stolthet överväger skam.”

Den stolthet Rorty talar om är inte pösande arrogans och chauvinism. Andra har föreslagit att vi i stället borde tala om glädje; glädje över det som är bra, som vi är fästa vid och som vi älskar i landet där vi bor. Det är själva motsatsen till högmodet, till chauvinismen.

Att en skicklig konstnär är medveten om sin talang eller att en expert på ett visst område använder sin expertis, är inte detsamma som högmod. Högmodet är snarare oförmågan att erkänna sin egen svaghet. Det komiska snobberiet uppstår när exempelvis den skicklige författaren tror att författarskapet också gjort honom vacker, eller när en sångerska hyllad för sin konst inte vill inse att det inte gör henne till en klok röst i samhällsdebatten.

Det pösande högmodet går – för människor precis som för länder – hand i hand med det dåliga självförtroendet. Medan en sund glädje för det man verkligen kan och åstadkommer, kan innebära en äkta ödmjukhet inför det and-ra kan bättre. När Sverige därför axlar manteln som världens förebild och samvete blir det löjeväckande, fast det innebär inte att det inte finns en sund och positiv syn på Sverige.

När människor i tron på att de hittat ett medel för integration hävdar att det inte finns någon svensk kultur, inser de inte att de därmed kränker människor. Kränkningen av en människas eller ett folks självkänsla är inte vägen mot en större enighet mellan människor, utan leder till raka motsatsen. Ur kränktheten växer hatet och hämndbegäret, just den kraft som vi ser gödas i Europa nu. Motgiftet mot högerextremismen är att vi lär oss inse att en glädje över att bo i ett visst land, att vara medborgare i landet och att känna kärlek till det inte har ett dugg med en viss politisk åskådning att göra.

Människor med stark självkänsla kan kosta på sig att vara inkluderande och länder med trygghet i den egna identiteten har inget att frukta av att vara medlemmar i större federationer. Det är som Amos Oz säger i sin lilla bok Hur man botar en fanatiker: ”Måttfull nationalism är den enda kraft som kan tygla fanatisk nationalism.”

Dan Korn, författare, forskare, verksam som rabbin