Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Perspektiv

Myten om vänstermannen Piketty spricker

Thomas Piketty har kallats ”en ny Marx”. Men han har mycket litet gemensamt med svensk vänster. Piketty är Europafederalist och tillhör ett hos oss utrotningshotat släkte, skriver Janerik Larsson som läst hans nya bok Kan vi rädda Europa?

Publicerad: 4 september 2015, 10:59

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Illustration: Robert Hilmersson


Thomas Piketty är i dag världsberömd ekonom. Han blev en ”rockstjärna”, främst i USA, efter att hans bok Capital in the Twenty-First Century utgavs på engelska 2014. Den franska originalutgåvan 2013 hade inte lett till någon nämnvärd uppmärksamhet – inte ens i Frankrike där hans verk och åsikter redan var väl kända.

Han har uppfattats som ”vänster”. Det beror i hög grad på att hans bok omfamnades med en så enorm entusiasm av den amerikans­ka vänstern. Men är han en person som omfattar exempelvis Vänsterpartiets åsikter om Europa och ekonomi? Nej, verkligen inte. Thomas Piketty ligger inte ens i närheten av socialdemokratins vänster.

Berömmelsen har gjort honom till en förmögen bestsellerförfattare. Och han tycks inte ha några hämningar när det gäller att dra ekonomiska fördelar av den plötsliga och för honom sannolikt oväntade berömmelsen. I USA utgavs nyligen en översättning av en av hans gamla böcker. Paul Krugman, som tidigare omfamnat Piketty, skrev en helt nedgörande recension i New York Times.

Boken The Economics of Inequality är en uppdaterad översättning av en bok som kom på franska 1997. Då var Piketty ännu inte fyllda 30. Krugman konstaterade att inga data var nyare än från 1995 och Thomas Pikettys  egen senare forskning berörs inte alls. Men boken kommer säkert att sälja.

Detsamma gäller den bok som i dagarna utkommer på svenska: Kan vi rädda Europa? (Volante förlag). Boken borde inte ha översatts, den borde inte ha utgivits, den är en ren spekulation i hans kändisskap. Den innehåller i huvudsak krönikor från vänstertidningen Libération som publicerats 2005–2015. I huvudsak äldre, i dag inte aktuella krönikor men de flesta driver en tes som upprepas, upprepas, upprepas och upprepas:

”Det mest angelägna för vår kontinent under överskådlig tid är och förblir att bilda en politisk union, helt enkelt för att vi ska kunna försvara de europeiska värderingarna och den europeiska samhällsmodellen.”

Thomas Pikettys förslag är att överge dagens EU-institutioner och ersätta dem. Makten skulle finnas i en ”ny kammare med ledamöter från de nationella parlamentens finans- och socialutskott” som skulle ”styra över EU:s skuldmyndighet och varje år fastställa de tillåtna lånebeloppen”.

Någon svensk tidskrift borde ha publicerat bokens inledande essä eftersom den är ett intressant franskt inlägg i debatten om EU:s, eller snarare främst eurons, framtid. Men den borde kompletteras med inlägg från tysk samhällsdebatt eftersom den har större relevans för vad som kan komma att hända.

Är det något fel med Pikettys tänkande? Jag kan inte bedöma hans kvaliteter som vetenskapsman, men av de som kan förstår jag att han är en mycket gedigen forskare som ägnat en enorm energi åt att beskriva förmögenhetsutvecklingen i några länder – främst Frankrike. Det är från vad han sett i Frankrike som Piketty dragit slutsatser han sedan applicerat på exempelvis USA.

Pikettys perspektiv är kameralt. I hans värld dyker det inte upp ny teknik, nya idéer. Han våndas över Bill Gates och Steve Jobs, men lyckas förminska dem till paralleller till ärvda franska förmögenheter. Fantasilöst och av ringa relevans för analysen av USA:s ekonomi.

Thomas Piketty blundar för andra faktorer i USA än de rikastes förmögenheter – och det faktum att dessa bara i ringa grad är ärvda stör honom inte eftersom hans åsikt är att även om de skulle vara nyskapade så kommer det inga fler. ”End of history” liksom. Pikettys många kritiker har också påpekat att han förbiser att mycket handlat om förmögenheter som beror på värderingen av bostäder samt på pensionstillgångar.

Den nya boken handlar alltså om räddningen av Europa. Sverige har ingen roll i detta drama. För Piketty handlar det om att rädda Europa genom att rädda EU genom att rädda euron. Han tycker rätteligen att euron är felkonstruerad (”en valuta utan centralbank och en centralbank utan regering”) och det är i huvudsak den nya bokens tes.

Men de EU-länder som inte i dag är medlemmar av eurogemenskapen ägnas mycket ringa intresse. Piketty ser helt enkelt två olika EU framför sig, men han är otydlig vad gäller icke-euro-EU. Det finns inget i dag som tyder på att Thomas Pikettys idéer för euro/EU kommer att förverkligas. Detta kommer i så fall, menar han, att leda till allt svårare ekonomiska problem och spänningar inom euro/EU och därmed – menar jag – för Europeiska Unionen.

Det är inte aktuellt med en ny svensk eurofolkomröstning. Ingen förespråkar en sådan och även viktigare EU-länder än Sverige, Polen exempelvis, visar inget intresse för att ansluta sig till euron. Pikettys undergångsversion för EU är inte klart uttalad. Hans krönikor i den nya boken är inlägg i en dagsdebatt, men i förordet säger han viktiga saker som oavsett allt annat är av relevans också för Sverige och svensk politik.

Thomas Piketty skriver att ”de europeiska välfärdssystemen behöver reformeras, moderniseras och rationaliseras, inte bara för budgetbalansens och den finansiella uthållighetens skull, utan framför allt för att dessa system ska leverera en bättre välfärd, kunna anpassas efter individuella behov och bättre trygga medborgarnas rättigheter”.

Piketty menar att vänstern måste ta tillbaka initiativet i dessa frågor, men det verkar högst osannolikt inte bara i Sverige. Överfört till Sverige kan man konstatera att all politisk debatt numera handlar om bagatellartade frågor där ljudnivån är hög, konkreta reformer lyser med sin frånvaro och där framtiden tycks utesluta en reformpolitik. Decemberöverenskommelsen permanentar ett allt mindre relevant blockpolitiskt system.

Att Thomas Piketty inte liknar svensk väns­ter framgår klart av hans huvudtes. Han vill ta ett jättekliv mot en politisk union och ett Europas Förenta Stater. ”Om inte, kommer vi förr eller senare att ta ett enormt steg bakåt och avskaffa euron”, skriver han. Piketty vill alltså värna euron, han är Europafederalist och tillhör ett släkte som tycks utrotningshotat hos oss. I svensk debatt är det snarare David Camerons ansträngningar att få EU att vända sig helt bort från federalismen som får sympatier.

Kommer vi att tvingas välja väg så ligger det svenska intresset i att följa Tyskland. Kan Tyskland acceptera att EU faller samman? Frankrike är, oavsett president, för svagt för att ensamt visa ledarskap. Thomas Pikettys förakt för landsmannen och socialdemokraten Francois Hollande är för övrigt gränslöst. Så Angela Merkel och de båda stora tyska partiernas (Socialdemokraterna och kristdemokratiska CDU/CSU) inre debatter är vad som kan ge oss vägledning och peka på framtida valmöjligheter för Sverige.

Under tiden bör vi ägna oss åt att reformera våra egna krackelerande system. Vare sig det gäller arbetsmarknadsregleringar eller andra av statens kärnuppgifter, vilka i dag sköts med snabbt fallande kompetens. Det finns en ovilja att erkänna de strukturella svagheterna i Sverige. Den infekterade frågan om flyktingmottagande är bara är ett symtom, men inte den största utmaningen för ett litet exportland i Europa i en globaliserad värld.

JANERIK LARSSON Journalist och författare. Knuten till Prime PR och rådgivare till företag och organisationer.

Janerik Larsson, senior rådgivare till Stiftelsen Fritt Näringsliv och Prime PR

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News